Storborgerligt

Ett av Söders intressantaste hus är enligt min mening "storborgerliga" Malmgårdsvägen 55. På Elsa Borgs tid tjänade det som sjukhem och missionshem. Där fanns också en stor samlingssal för gudstjänstutövning. Nu är det inte bara platsens sociala historia som fängslat mig utan också byggnadens yttre gestaltning. Den karaktäristiska "volutsvängda skärmgaveln" mot nordväst är värdig ett sydsvenskt herresäte. Den svarttjärade magasinsluckan av järn på den konventionellt utformade sydöstgaveln leder tankarna några sekler tillbaka i tiden. Husets fönster har kvar gammaldags hörnbeslag av järn liksom gångjärn för nu borttagna fönsterluckor. Jag hoppas att det kommer upp nya!


nr55.jpg Tomten ägdes på 1600-talet av bland annat kryddkrämare Jacob de Ljung. Från hans tid finns ingenting annat än möjligen marken kvar. Byggåret för Malmgårdsvägen 55 tycktes mig svårfunnet. Med uppbjudande av all ambition sökte jag lösa problemet genom metodisk källforskning. Jag har känt kulturhistoriens vingslag susa över mitt änne när jag i högtidliga arkivsalar suttit böjd över dammiga luntor från gångna tider. Djupdykningar i Stockholms stadsarkivs bygghandlingar och ägarelängder, lika lite som granskning av byggnadsnämndens fastighetsregister gav något svar. Uppgifter från Brandstodsbolaget sade heller ingenting om byggår. Det verkade lönlöst att fortsätta. Närmast för att granska den välsnidade porten till Malmgårdsvägen 57 gjorde jag mig ärende till Söder.

När jag ändå var på plats tog jag mig en titt också på 55:an. Porten stod öppen och jag kunde kliva innanför murarna. Här kunde man se den mot gården placerade entrésidans smakfulla fasad med dess dekorativt murade fönsteromfattningar. En vacker smidd källardörr av järn förstärkte ställets ålderdomliga intryck.

När jag lyfte blicken över nedersta fönsterraden måste jag ta mig för pannan ... Med blandade känslor läste jag de retsamma siffror som i smitt järn utbredde sig över fasaden ... 1749! Där stod årtalet och gapade i ansiktet på mig, byggåret som jag länge med sådan möda letat efter överallt.

Gårdsinteriören är något alldeles extra med dess vinkelbyggda före detta fabrikshus i bästa 1700-talsdräkt. En långsträckt grönskande trädgård sträcker sig utmed 55:ans och 57:ans baksidor. Ett smakfullt terrassarrangemang inpassat mot Vita Bergens frodiga och branta västslänt samt en tomtavskiljande mur med valvbågad öppning skapar en egenartad stämning. Är detta verkligen mitt inne i storstaden Stockholm? Man kunde tro sig stå i en sydeuropeisk klosterträdgård ... Inte långt härifrån blommar om våren magnolian.


Uppgift om byggherre och arkitekt har jag inte lyckats få besked om. Arton år före huvudbyggnadens tillkomst står änkan efter destillator Starck, Catharina Bröms, som ägare till tomten Vintertullen 5 (Malmgårdsvägen 55). Av någon anledning har det sedan i handlingarna uppstått ett stort tomrum mellan henne och nästa ägare. Först när det prydliga gathuset är sex år gammalt har ett nytt namn kommit in. Det är bryggaren Adam Brandt som övertagit fastigheten. Om Brandt skulle ha ägt alltsammans redan i slutet av 1740-talet borde han vara den som stått för bygget.
nr57.jpg
Är det svårt att hitta byggherren är det lättare att hitta bryggherrar bland tomtägarna till Malmgårdsvägen 55. Sedan Brandt 1763 kompletterat tidigare anläggning med ett "fabrikshus", troligen avsett till bryggeriverk, följde flera bryggare. Bland dem kan nämnas Johan Petter Wire och Anders Stenström. 1788 kommer det in ett från Barnängens textilfabrik känt namn, Carl Gustaf Apiarie. Han köpte på auktion fastigheten med "bryggeriverk" av fabrikören Hindrich Nicander. Tänkbart är att Apiarie använde fabriksbyggnaden till färgeri. Textilmanufakturiet hade nyssnämnda år, när köpet kom till stånd, fullt upp att göra för att tillfredsställa svenska armens behov av uniformer. I juni detta år började Gustav III sitt revanschkrig mot Ryssland. För härens upprustning levererade Barnängen under flera år hela sin produktion till kronan. 1788 arbetades det för högtryck i textilfabriken.

Redan fem år efteråt har fastigheten Vintertullen 5 emellertid övergått till slaktaren Carl Vilhelm Djurberg. Hustrun till Apiaries son Hans var född Djurberg. Sannolikt finns det ett släktband mellan slaktaren och henne. Klädesfabrikören Christopher Kihl, som innehade tomten i början av 1800-talet, lät 1814 göra en tillbyggnad av gårdshuset, kanske för textilverksamhet. Senare fastighetsägare var brädhandlaren Törner Borgman, tapetfabrikören Lars G Rylander och bomullsfabrikören C H Reutzner. Genomgående är det män inom näringslivet som ägt fastigheten Malmgårdsvägen 55.

Grannhuset, Malmgårdsvägen 57, upprustat på 1960-talet, har en entré som påminner om Sivertska kasernens med dess flacka valv. Överdelen har skurna träreliefer med gatunumret infällt i en oval och är nedtill avgränsad med en räfflad, dekorerad och mjukt rundad tvärslå. Hela kvarteret Vintertullen har i dag en trivsam utstrålning av svensk småstadscharm med ett stänk Borgmästar Munthe och en droppe Lilla Paris.