Redan på 1600-talet var i kvarteret Vintertullen trädgårdsfolk flitigt i farten med odlingar. Stadsarkivet har en karta från 1674 med inmarkerade ägare till marken ner mot Hammarbysjön, där kvarteret Vintertullens hus låg. På platsen för Groens tomt hade en farfar till den berömde slottsarkitekten Carl Hårleman, Christoffer Hårleman, sin örtagård. Som Kungl. Maj:s trädgårdsmästare bör han ha varit ett mönster för grannarna, redan nämnde Jacob de Ljung, arbetskarlen Sören Persson, trädgårdsmästaren Staffan Månsson och Paul Schröder Bummer.

Här gick folk i arbete med sina trädgårdsredskap och planterade, sådde och ansade fruktträd, bärbus kar, köksväxter, kryddväxter och blomster av alla de slag, tävlande kanske om vem som blev först och störst med sina odlingar.

Ännu i denna dag växer det bra i odlingslotterna bakom de låga borgerliga husen längs Malmgårdsvägen. Uppe vid Groens håller Curres plantshop till och fortsätter de flerhundraåriga traditionerna av handelsträdgård här - ensam i sitt slag i innerstaden.

År 1879 fylldes den gamle vinhandlarens hus med ett klientel, som på hans tid skulle ha körts på porten. Någon nåd för att de blivit offer för handel med spirituosa, hans egen hantering, hade de nog inte fått. Kvinnor som släppts ur fängelset eller "gick på gatan" blev här omhändertagna för rehabilitering. Det stadiga och kommunala skyddsnät, som idag omger oss, var då klent utvecklat.

Upptakten till välgörenhetsinrättningen började med att en grupp "bibelkvinnor" efter engelskt mönster började med inre missionsarbete och hjälp åt de fattiga. 1876 öppnades i ett litet hus på Nya Gatan (Skånegatan 104, nu rivet) ett missions- och bibelkvinnohem med den tidigare flickskoleföreståndarinnan Elsa Dionysia Borg från Gävle som ansvarig för skötseln.

Några år senare stod malmgården redo att ta emot de första "fallna kvinnorna". De omhändertagna ägnade sig här åt karaktärsdanande trädgårdsskötsel och renade sina själar med tvättning åt herrskap. Därutöver tillverkade de filtar för avsalu.

Elsa Borg bedrev ingen politisk propaganda för löneutjämning eller kortare arbetstid. Hon spred däremot ut biblar bland de förtappade och utgav månadstidningen "Trons hvila". Varje onsdag hölls i bibelkvinnohemmet bönestunder, som samlade hemlösa och fattigt folk från stugorna omkring. Sammankomsterna stördes ofta av rackarungars finter.

Ibland bjöds på mat, varför hemmet i folkmun döptes till "Grötkapellet". Elsa Borgs barmhärtighetssystrar fick ingen avancerad socialutbildning, men de ägde i gengäld "förmågan att sänka sig till de djupare klassernas mera hurtighet i den ton som råder i hemmet, samt slutligen en friare religiös ståndpunkt".

Årligen utbildades i slutet av 1800-talet ett tjugotal kvinnor i bibelkunskap, sjukvård, anatomi, gymnastik och sömnad. Också undervisning i modersmålet förekom liksom kurser i främmande språk för dem som inriktade sig på mera avlägsna missionsmål än Södermalm. Driften av hemmen och utbildningen av slumsystrar finansierades huvudsakligen genom gåvor och donationer. Mindre bidrag kom från fattigvården och fångvårdsstyrelsen.

Vita Bergens drottning, som hon kallades, öppnade flera hem där framförallt barn med olyckliga hemförhållanden fick tillsyn och fostran i kristlig anda. Zethraeuska malmgården (riven sedan länge) på Bondegatan var ett av dessa barnhem.