Ur Döden heter Konrad, Stig Claesson, 1967 För att förklara vårt kvarters makt över sina individer så att ett gäng kunde bildas och hålla ihop, måste jag tala något om vår bakgrund, och hur vi kom att tillhöra gänget och i någon mån försöka klarlägga varför kvarterets samtliga barn inte räknades tillhöra gänget. Ofta har jag berättat att jag växte upp i ett barnrikehus, ett så kallat stiftelsehus, och kanske har jag nämnt att detta betydde att vi rent socialt tillhörde ett bottenskikt. Att vi levde under ett socialt tryck och i relativ fattigdom. När jag nu träffar kamrater som växte upp i samma miljö kan det hända att vi talar om att vi kanske inte hade det så bra ställt, att vi växte upp med ett komplex att inte utgöra gräddan av det samhälle vi tillhörde. Vi kan tala om det nu som om det hade nån betydelse. Vi talar om det som om det hade stor betydelse då vi nämner kamrater som blev kriminella och fått betala därefter. Eller som gått under på grund av bristande förutsättningar. Några har sagt att jag ofta överdrivit det sociala trycket, att det inte var så hopplöst som jag velat göra gällande. Jag tror nämligen att det var ganska så trist. Vi tillhörde dom fattiga och fick veta det också.

Vi säger till oss själva och varann att vi tillhörde i alla fall ett fruktat kvarter, ett hårt gäng. Och vi nämner kvarterets namn med stolthet. Jag har aldrig, när jag sagt att vårt kvarter formade oss, menat att vi mer än andra skulle känna till livets svåra sida, fattigdomen och vad därav följer. Jag har menat det samhälle som vi skapade inom gänget. Lagarna vi levde efter och att det just var lagarna vi följde som formade oss, därför att vi knappast reagerade för någonting annat. Var och en som vuxit upp i ett gäng, och det är väl nästan alla, vet att gäng har stränga principer. Att brott mot principerna straffas. Det vet minsta skolbarn.

Jag ska därför förklara så nära jag kan vad just detta kvarter representerade och vilka möjligheter det hade inom sig att forma. Det talades aldrig någon gång om för oss att vårt kvartersgäng skulle växa ifrån kvarteret, att gänget var en följd av omständigheterna och att omständigheterna skulle bli bättre och vi bli äldre.

Det tycker man någon borde ha sagt.

Vi som levde i detta kvarter fram till mitten av andra världskriget är dom sista i Sverige att ha levat så. Gäng har funnits efter det, efter en ekonomisk brytningstid. Men vi blev vuxna just då och var dom sista som levde för och i dom lagar som gällde. Det är kanske ett socialt problem.

Så stort var detta gäng att det inte har funnits efter det tiderna blev bättre. Tiderna skulle inte bli bättre, fick inte bli bättre.

Men tiderna blev bättre och möjligheterna större.

Möjligheterna att komma vidare i vad man nu ville vidare i, men min generation ville inte vidare. Inte ens växa. Inte utanför gemenskapen.

Gemenskapen var grym.

Gemenskapen var den enda möjligheten, att växa ur den var ingen möjlighet. Vi kan skratta åt det i dag. Vi kan säga att vi egentligen inte hade det så svårt. Och det är sant. Vi hade det inte så svårt.

Men kvar står dock att vi formades av godtyckligt nedärvda lagar som senare inte skulle gälla. Och vi formades utan hjälp av föräldrar, lärare eller vuxna personer. Dom fanns men erkändes aldrig. Nämndes aldrig.

Vi utgjorde en enorm skara barn i vårt kvarter men alla kvarterets barn tillhörde inte kvarterets gäng. Låt oss för enkelhetens skull säga att hälften tillhörde gänget och att den andra hälften fick sköta sig själva och var för gänget icke existerande personer. Den icke existerande hälften av kvarterets barn hade det på inget sätt bättre än barnen i gänget och dom var heller inte utstötta ur gänget. Dom kom aldrig med och vad detta berodde på är svårt att säga. Dom kanske helt enkelt inte ville vara med i ett gäng och slapp. Dom i sin tur utgjorde inte ett särskilt gäng. I en barnkull på åtta kanske fyra ansågs tillhöra gänget och dom andra inte. Ålder, visdom och kön hade inte med detta att göra. Det bara var så.

Det var mycket som bara var så.

---------------------

Det barnrikekvarter jag talar om är ett stiftelsehus, ett kvarter uppfört med donerade pengar för att barnfamiljerna skulle få det lite drägligare. Det var antagligen mer ett experiment och som experiment var det storartat åtminstone till omfånget. Det var en vänlig tant som donerat pengarna till experimentet och hon har inte fått mer tack för denna sin insats än att man missköter hennes grav på Haga Norra.

Experimentet var storartat. Så mycket barn har varken förr eller senare stoppats in i ett enda kvarter. Vi var dom sista. Sen vi blev vuxna har det inte funnits ett sådant gäng. Inte en så stor kollektiv fattigdom i vår stad. Med det kommande välståndet tog också friden slut i vårt kvarter.

Jag talar medvetet om fattigdom och jag talar medvetet om välstånd. Den fattigdom jag talar om slutade 1942 och då började välståndet.

Som jag berättat har jag mött motstånd då jag sagt att vår fattigdom stämplade oss eller formade oss. Så fattiga var vi ändå inte.

Men det var vi. Vi led ingen större materiell nöd, det är kanske sant men vi tillhörde i alla fall den sista generation där det delades ut skolbetyg med den tryckta kolumnen : Frånvaro på grund av inga skodon.

Vi var märkta bara för att vi kom ifrån det kvarter vi kom. Att vi tilldelades skor och kläder och mat spelar ingen roll. Alla vi som växte upp i det kvarteret är märkta på ett eller annat sätt. Annars skulle vi inte med så stor stolthet uttala kvarterets namn.

Men det är ändå inte det jag menar med belastningen vi bär. Att vi blev belastade berodde på att vi tvingades leva rätlinjigt efter givna regler, och jag kan svära på att ingen, inte ens de vuxna, som förresten var mest rädda för oss, hade en enda politisk tanke i huvudet.

Vi. fick aldrig veta att vi inte hade det så bra. Och det därför att ingen tordes säga något ont om eller till det hårda gäng vi utgjorde.

Vi var aldrig avundsjuka på någon därför att vi var starka. Som grupp. Med välståndet, med dom första fickpengarna, föll styrkan ihop. Först då blev vi kriminella. Eller åtminstone avvek från vår höga moral. Och just därför att vi inbillades att det aldrig skulle bli bättre. Att vi bara hade varann. Att inga andra möjligheter fanns.

Vår moral var naturligtvis godtycklig. Att Nils stansade polletter till Tivoli åt oss var helt i sin ordning. Jag för min del jobbade då och då i en musikaffär varför vårt kvarter kom att till en höst ha säkerligen Sveriges största munspelsorkester. Var och en drog så att säga sitt strå till stacken, i början av välståndets dagar.

Barnrikefamiljerna skulle få det bättre. Så långt var allt väl. Lite nytta skulle vi naturligtvis göra för detta och pojkarna sattes att på kvällarna binda borstar och om man tordes visa sig lite händigare fick man snickra.

Dessa våra arbeten i borstbinderi och snickeri belönades dels med choklad och smörgåsar varje dag men även med flitpengar som utdelades vid julfest.

Till borstbinderi och träslöjd gick dom flesta av barnen, dom som tillhörde gänget och dom som inte gjorde det. Det var vid utdelandet av flitpengarna som gränsen mellan gänget och dom övriga illustrerades. Vi hade i vårat hus två bröder som visade sig mycket händiga när det gällde snickeri och dom snickrade fina saker. Vi beundrade dom. Dom snickrade bra.

Den ene av dessa snickarbegåvningar tillhörde gänget, den andre inte. Men dessa två fick en jul mer flitpengar än vi andra. Pengarna utdelades i genomskinliga små påsar och summorna var enbart symboliska. Det rörde sig om ören. Men dom här två bröderna fick över en krona var.

Då sker alltså följande enligt kvarterets lag. Brodern som inte ansågs tillhöra gänget fick lugnt och stilla behålla sina pengar, men den andra brodern ombads av gängets kärna att följa med ut. Och han följde med ut. Han tvingades lämna ifrån sig sina flitpengar och dom pengarna kastades i en kloak. Sedan stenade vi honom med våra genomskinliga påsar och lämnade honom förtvivlad. Han hade nu om han velat kunnat plocka upp dom pengar vi kastade på honom utan att vi sagt något. Han visste det. Men han valde att låta dom ligga och där låg dom tills renhållningen sopade ihop dom.

Varför detta skedde kan kanske förklaras men det är onödigt och skulle ta alltför lång tid.

Vi tvingades bilda ett handbollslag av nån anledning och vi ställde upp i nån turnering men spelade bara en match i Eriksdalshallen. Vi spelade nämligen mot ett gäng som gick in för spelet och det kunde vi som tvingades spela inte förstå. Vi frågade till och med i halvlek vad det andra laget hade för sig och fick naturligtvis till svar att dom kämpade för att deras kvarter skulle vinna matchen. Det var för oss obegripligt. En match spelade vi bara sen sålde vi våra tröjor. Det kvarter vi spelade mot kunde vi spöat upp utom kanske i handboll, men det var inte det. Vi gjorde aldrig nånting som skulle kunna ge glans åt dem som nu satts att förvara de av den snälla tanten donerade pengarna. Hon vars grav man så grymt vanvårdar på Haga Norra. Nu är sanningen också den att vi inte hade någon ork. Vi fick inte tillräckligt med mat, inte tillräckligt med sömn.

Dom flesta av oss jobbade på eftermiddagarna. Våra föräldrar har inte med denna sak att göra. Hela deras tragik och personliga åsikter diskuterade vi aldrig. Med undantag.

Egentligen visste vi aldrig vem av dom vuxna som var far eller mor till barnen omkring oss. Vi brydde oss heller inte om det. Och det fanns en oskriven lag i gänget att aldrig gå innanför dörrarna till någon annans lägenhet. Hur var och en hade det innanför den dörr han bodde avslöjades aldrig.

Det fanns undantag vi diskuterade. Situationen i en familj kunde ibland bli desperat. En far kunde ligga efter sitt barn för någonting denne ställt till med och det fick han ju göra. Utom då han gick till överdrift.

En far, visserligen far till elva barn, fick en dag för sig att äldste sonen, som inte var hans, det visste vi, skulle lära sig någonting om hut. Sonen förbjöds under en tid att sova inomhus och sov därför vid värmeelementet i farstun eller hos nån annan. Men mest i farstun. Det där var ganska vanligt men just den här pojken var en oäkting.

Det fanns ingenting som kvarteret höll så bra reda på som oäktingar, folk som bodde ihop med nio barn och inte var ordentligt gifta, och vilka som var gifta med varann och var släkt. Man skulle vara ordentligt gift och inte släkt och inte ha varit gift två gånger.

Den här oäktingens far beslöt vi tala om för vad vi tyckte och vi tog tag i honom i pannrummet och sa åt honom att hans uppträdande inte passade oss. Inom parentes kan anmärkas att pojken det gällde inte hörde till gänget.

Oäktingens far skulle ha en snyting. Av en som för tillfället hade brutit armen och därför var gipsad. Han slog med gipset och gubben stöp. Han forslades till sjukhus men anklagade aldrig någon i kvarteret för denna snyting.

Mitt under världskriget organiserades vi naturligtvis och höll en del civilförsvarsövningar och vi blev cykelordonnanser och lite av varje. I samband med detta blev vi aningen politiska. Vi cyklade med civilförsvarets cyklar dit det passade oss. Försvara kvarteret tänkte vi i alla fall inte göra.

Och dessutom bodde det killar i våran kåk som tillhörde dom så kallade fyrtiotreorna. Som tvingades ligga i skogen och hugga ved. Dom flesta av dom som kom från vårt håll rymde och vi gömde dom tidvis och hörde hur in i helvete mörkt det var i en skog. Ren rädsla för troll tvingade pojkarna att sticka.

Det är nu välståndet börjar. Det är nu vi hör talas om pengar. Det är nu det går upp för oss att vi kommer att växa ur gemenskapen. Vi började så smått jaga flickor. Jag menar mera med värme. Det hade ofta hänt att någon eller några av oss utpekades för våldtäkt eller våldtäktsförsök men det brukade aldrig komma längre än till portvakten. Kvarteret skulle ju inte skämma ut sig.

Lite ömhet kom över oss och vi började ordna dans. Vi lottade ut en halv liter på amerikanskt lotteri och ordnade dans.

Jag och en annan av pojkarna kom att gå i läroverk några år. Med gängets tillåtelse. Skolmössa fick vi dock inte bära.

Att bo i vårt kvarter och tvingas, som vi tvingades, gå i läroverk hade sina sidor. Skolan visste varifrån vi kom och kvarteret visste vart vi var på väg.

Min kamrat och jag var inte särskilt välkomna varken i skolan eller kvarteret men vi var vana att sköta oss själva fast rätlinjigt och vi trängde oss mellan skolans tryck och kvarterets tryck genom att börja umgås med flickor.

Det var ett djärvt grepp och i kvarterets ögon ett ganska salt sätt att undgå en diskussion om vad som var passande eller ej.

Kvinnor från avlägsna kvarter kunde modigt niga in på våran gård och fråga efter oss. Vi var vuxna.

Naturligtvis gick vi på Tivoli med Atlas Copcos polletter. Ledaren för vårt gäng hade redan fattat att livet höll på att ändra sig.

Skolan brydde vi oss mycket lite om.

Gänget släppte halva dagarna åtminstone greppet om oss, och vi började tala med varann, min kamrat och jag. Och det visade sig att läroverket, hur beklagligt det än var, öppnade en fri värld för oss. Vi befann oss utanför vår gemenskap i en dräglig ny bekantskapskrets.

Läroverket visste också som sagt varifrån vi kom och vi rörde oss tämligen oantastade. Till dess Konrads och vissa lärares stöveltramp började gå oss på nerverna.

Kvarteret hade inte fostrat oss särskilt fosterländskt.

Skolan försökte. Det visade sig nu att vi hade stor nytta av vår kvartersmoral och tvånget att i vårat gäng snabbt fatta vad saker och ting egentligen var vad dom än föreställde. Vad skolan behövde var en motståndsrörelse. Några som kunde driva Konrad och hans stövelvänner till en smula irritation så att dom åtminstone sköt dåligt på sina övningar i skogarna vid Bogesund. Och så tålde vi inte deras sång.

Jag och Mojen, som min kamrat kallades, bildade denna motståndsrörelse. Ingen av dom frivilliga läroverkspojkarna var inblandad. Ingen i kvarteret.

Det hade redan visat sig att Mojen, då vi bildade munspelsorkestern, var mycket musikalisk. Det visade sig när vi var hemma hos några av våra nya skolkamrater att han kunde spela både dragspel och piano när han fick tillfälle. Dessutom var han en radioteknisk begåvning av stora mått. En sådan förmåga hade omsorgsfullt dolts inom kvarteret. Det visade sig att jag var bra på att rita och hitta på.

Vi gav helt enkelt ut en tidning som jag glömt vad den hette. Vi skrev den för hand och mer än åtta tio exemplar kom aldrig ut åt gången. Men den kom regelbundet en gång i veckan. Vi sålde tidningen för två öre styck. Fyra sidor text och teckningar.

Om denna tidning tagits på allvar av mer än Konrad hade den ställt till en del politisk oro. Som den nu fungerade drabbade den Konrad och hans anhang som ett klubbslag. Och det utan att vi visste om det. Åtminstone till en början.

Eftersom kriget pågick var Sverige stängt för jazzmusiken, inga grammofonskivor anlände, annat än dom som man sa gick i konvoj till Petsamo och smugglades till café Flamman.

Men Mojen byggde en radiomottagare som vi hade i en gammal båt för att höra ny jazz och dessutom byggde han en sändare. Allt detta hade han lärt sig under sommarloven hos en släkting. Han kunde allt om sändning och mottagning.