Nordvästra Katarina

Peter Myndes Backe , Mariagränd, Klevgränd, Urvädersgränd, Hökens gata, Svartensgatan, Mosebacke


nukarta2.jpg


Ek, Stockholms gatuskyltar berätta, 1933

Upp till Mosebacke -
urvadersgrandmin.jpg Först i början av 1500-talet tycks gränden i Gamla sta'n fått namnet Uhrwädersgränd - efter Nils Månsson Uhrwäder - efter att förut hetat Stenbadstugränd, ett namn som den på sista åren återfått för undvikande av dubbelnamn.

Gränden på Söder fick säkerligen ej sitt namn förrän i slutet av 1600-talet efter en Simon Uhrwäder, som var husägare i mitten på samma århundrade i kvarteret Urvädersklippan, och mest troligt är att kvartersnamnet tillkommit först och grändens namn senare.

Ännu under större delen av 1600-talet kallades den öppna platsen däruppe på bergplatån för Fiskarberget, senare Fiskaretorget och en tid Hökensberg.

På 1700-talet kallades platsen Moseberg och först långt fram på 1800-talet fick platsen sitt nuvarande namn. Namnet anses härleda sig efter en Anders Jönsson Moses, som på 1600-talet här ägde en tomt och i

mitten på samma århundrade nämnes även i handlingar "Mosis gvarn". Härledningen av namnet efter denne Mosis har dock starkt betvivlats, då väderkvarnarna i Stockholm ofta hade de mest kuriösa namn såsom: Adam, Eva, Spelbomskan, Stampan, Dundercrantz, Finskan, Holländskan, Olyckan, Kråkvilan etc., som ännu fortleva.

kaptengrundstomtmin.jpg Trakten däruppe på bergplatån var under 1600- och 1700-talen mycket litet bebyggd. År 1773 hade en kapten Grund blivit ägare av den stora tomten på bergskrönet mellan Stora Glasbruksgatan och Fiskaregränden och uppbyggde här ett anspråkslöst trähus. Några år senare förvärvades stället av dåvarande assessorn i Collegium medicum, sedermera professorn och kungl. arkiatern (livmedicus) David von Schulzenheim, som nedlade stora kostnader på terrasserings- och trädgårdsanläggningar. Några år därefter - 1784 - förvärvades huset och tomten av en herre vid namn Peter Fogelmarck, som omändrade stället till värdshus och förlustelseställe.

Mosebacke var därmed inrangerat bland Bacchitemplen och innehades sedan av flera ägare, vilka var och en förbättrade och förskönade stället, som började alltmer besökas ej blott för den vackra utsikten utan även för det goda köket. I början av 1800-talet kom Mosebacke i hovkällarmästaren Lundmarkers ägo, som ej tycks ha skytt några kostnader för att ytterligare försköna stället. Vid denna tid började även en liten blåsorkester att på lördagar och söndagar locka folk dit, och ibland uppträdde även en konstmakare i trädgården. Men 1850 var det slut på det riktigt gamla Mosebacke.

En ny tid inleddes detta år, genom att den bekante fröjdpappan och folkförlustaren handlanden C. A. Wallman, som inköpt stället, helt omdanade detsamma. En stor öppen danspaviljong uppfördes samt en täckt sommarteater, vidare en karusell, en hjulgunga, ett par musikläktare, en skjutbana, en schweizeribyggnad med veranda o. s. v. Den 16 augusti 1850 var en stor dag för stockholmarna, ty då öppnades det till Tivoli förvandlade gamla Mosebacke. Inträdesavgiften var 8 sk. banco, och för detta fick man höra konserter av någon av stockholmsgardenas musikkårer, åse en "ascension" (uppstigande) på lina och senare på aftonen - åtminstone de större festaftnarna - åse ett fyrverkeri. På teatern gåvos pantomimer med eller utan balett, men här betalades inträdet särskilt, liksom till balen i danspaviljongen och de andra favoritfåfängligheterna. Stockholmarna trivdes bra, och ett glatt och muntert folkliv härskade nu många år på Mosebacke, som tycktes ha blivit en verklig förlustelseort för alla samhällsklasser.

mosebackepanorama_1790min.jpg

Panorama från Mosebacke 1790. Förskönande "teaterutsikt" från Mosebacke med högreståndspublik. Akvarellerad etsning av Johan Fredrik Martin efter en teckning av brodern Elias Martin, omkring 1790.
mosebackepanorama_1842min.jpg

1842. Ferdinand Tollins utsikt från Mosebacke, akvarellerad tuschteckning från 1842-1843. Till förlagan använde Tollin tidiga fotografier av typ daguerrotypi, som ej finns kvar längre.

År 1852 skattade det gamla värdshuset med sin lilla källarsal åt förgängelsen, och grunden lades till Södra teaterhuset. Första gången detta Thalias tempel öppnades för allmänheten var den 20 november 1853 med ett teatersällskap under J. W. Weselius och kallades då Nya Teatern på Mosebacke, men snart endast Södra teatern. Denna nedbrann dock fyra år senare genom en vådeld, som hade börjat i en liten träkåk vid Hökens Gata, varifrån elden spred sig och ödelade förutom teaterhuset även ett 20-tal andra egendomar. Efter ett par år stod dock ett nytt ännu ståtligare konsttempel - det nuvarande - på det nedbrunnas plats och invigdes den i december 1859 av det Zetterholmska sällskapet. Det har sedan under växlande öden och under olika överstepräster sörjt för stockholmarnas gamla klockarkärlek: operetter, revyer och folklustspel. sodrateaternmin.jpg

kaptenrolla.jpg På Mosebacke frodades folk- och tivolilivet under många år med allehanda nya dragnummer. Under 1880- och 90-talen företogos på somrarna nästan varje kväll ballonguppstigningar bl. a. av den bekante kapten Rolla, som endast använde sig av en trapets i stället för korg, men som också med livet fick plikta för sin djärvhet. Victor Rolla föddes 1870 i Minsk. Han var luftseglare och uppträdde under namnet ”Kapten Rolla”. Konsten bestod i att stiga upp med en gasfylld luftballong, för att sedan kliva över i en fallskärm och singla ner till marken. Under föreställningarna var han klädd i sin mörkblå luftseglarkostym med skärmmössa och på fötterna hade han näbbstövlar för att lättare kunna kroka i fallskärmens träring.

Paviljongen inreddes till variéte, men dess glansdagar liksom det glada livet uppe på terrassen slutade då nykterhetsvännerna lyckades sätta bommar och lås litet varstans i vingårdarna.

Restauranglivets "gyllene" dagar äro förbi och de glada bacchibrödernas punsch- och toddylag äro blott en saga, men "då sommarkvällens skymning breder sig över Mälardrottningen, älska fortfarande hennes trogna beundrare - de gamla genuina stockholmarna - att från Mosebacke-terrassen se ut över sin minnesrika, tjusande sköna och sällsynt måleriska stad, där de trälat och arbetat, latat och roat sig, skrattat och gråtit, bannat och jublat".

***************************'

"Blåkulla" har antagits vara en slags försvenskning eller förvrängning av det tyska Blocksberg, häxornas samlingsplats då de firade sina stora fester under skärtorsdags- och valpurgisnätterna. Flera ställen i Sverige ha betecknats med benämningen Blåkulla, men ryktbarast är väl ön jungfrun i Kalmarsund. Utom till Blåkulla förlägges i Sverige liksom i Danmark häxornas mötesplats även till Häckelfjäll på Island.

Men dessutom hade alla gamla städer sitt speciella Blåkulla och liksom i alla gamla städer ha också trolldom och skrock frodats starkt i Stockholm. Framför allt har det hört hemma utanför den egentliga staden, på malmarna som varken voro land eller stad. Kan man nu utpeka någon bestämd plats i stadens grannskap, där Blåkullaresorna hade sitt mål? Uppgifterna härom äro visserligen ganska osäkra, men högst troligt är likväl att de båda kvartersnamnen Häckelfjäll på Söder och Trollhättan på Norr äro minnen från den tid då Blåkullafärderna troddes vara verklighet.

I de gamla kåkarna på sluttningen av Moseberg vid Svartens-, Hökens-, Roddare-, Tjärhovs- och Bondegatorna fanns en del "käringar" som troddes ha en hel del fuffens för sig och som troddes stå "den elake" ganska nära! Under de första åren på 1670-talet hade i Dalarna börjat en trolldomsepidemi, som sedan spred sig över hela landet för att kulminera i de stora häxprocesserna i Stockholm år 1676. Det hade varit svår pest, missväxt och torka det året, brunnarna - t. o. m. den utmärkta brunnen i Brunnsbacken vid Södermalmstorg - hade sinat och till detta ansågs trollpackorna ha skulden. Uppdagandet av detta hade väckt det största uppseende bland folket på Södermalm, som vände sig till presidenten i Svea hovrätt med krav på att han skulle ta itu med "detta satans an- hang". Presidenten Bengt Horn måste böja sig för den allmänna opinionen - d. v. s. kvinnorna och prästerna - och anbefallde förhör och åtal mot de utpekade häxorna och därmed började den fruktansvärda process, som slutade med att sex dömdes till döden och avrättades. blakullahaxa.jpg

Under 1600- och 1700-talen fanns i Stockholm - liksom i hela landet - ett talrikt kvinnoproletariat, som vållade myndigheterna svåra bekymmer. Det var de eviga krigen som åstadkommit detta överskott av kvinnor, som sökte sin nödtorftiga bärgning som månglerskor av alla slag. Men dessutom talas om fiskeblöterskor, syltekvinnor, mjölkekäringar och "rännarekäringar", de sistnämnda tydligen sådana, som skötte de sysslor som nu handhavas av springpojkar och stadsbud. Bland denna krets av fattiga och obildade kvinnor, som i stort antal bodde i de gamla kåkarna vid Moseberg sökte man de skyldiga till trolldomsväsendet och särskilt illa ansedda voro roddarmadammerna på grund av deras högst okristliga utförsgåvor, okvädinsord och stridslystnad.

Den domstol, som på grund av den lokala utbredningen av trolldomsväsendet närmast hade att taga hand om saken var kämnärsrätten på Söder, som var inrymd i det då vid Södermalmstorg uppförda nya Stadshuset, vars existensberättigande de senaste åren varit så omtvistat. Till kämnärsrättens heder och berömmelse kan sägas att den gentemot de överordnade myndigheterna och prästerna ställde sig förvånansvärt fördomsfri i sitt bedömande av de arma människornas förvillelser.

haxprocessmin.jpg De som drevo sitt spel - av vinningslystnad, av hämnd, av fåfänga, av avundsjuka eller fanatism och okunnighet - opererade vanligen med barn som vittnen. I angivarnas sjukliga föreställning ingick nämligen att trollpackorna togo barnen med sig till Blåkulla. Dessa barn suggererades att utpeka de platser dit de förts och beskriva de trollpackor som fört dem till Blåkulla eller som de där träffat, vilka de äldre lätt och lekande kunde identifiera med på förhand misstänkta och utpekade i den närmaste omgivningen. Barnen blevo de viktigaste vittnena i trolldomsprocesserna och till att börja med litade man blint på deras lösa prat. På detta sätt fingo de många liv på sina relativt oskyldiga samveten.

Vanligen beskrevo dessa barn någon plats i den närmaste omgivningen eller något ställe som de från någon utfärd kände igen såsom målet för dessa Blåkullafärder. Vid Katarina kyrka gjordes vanligen ett kort uppehåll för att stjäla litet klockmalm - den underjordiske potentaten satte nämligen stort värde härpå - varefter färden fortsattes. Bland de platser som vanligen uppgåvos som samlingsplats voro Stadsträdgården vid Skanstull, Beijerska trädgården vid Fatbursjön, Gyllenhammars tomt vid branten av Stadsgårdsbergen ävensom Fiskartorget vid Slussen. Ibland uppgavs även Karlberg och Ulriksdal. En mycket vanlig samlingsplats var emellertid krönet däruppe på berget d. v. s. nuvarande kvarteret Häckelfjäll mellan Högbergs-, Svartens- och Roddargatorna. Gatu- och kvartersnamnsakkunnige hade sålunda ett mycket starkt skäl för detta namnval.




Peter Myndes backe

kartapetermynde1885.jpg

Ur Stockholms gatunamn

Namnet Peter Myndes Backe avsåg från början endast den gatudel, som låg öster om Götgatan. Genomnamnändringar 1937 och 1971 har det fatt sin nuvarande giltighet.

Gatan har namn efter holländaren Peter Mynder (död 1698), som i början av 1690-talet här anlade ett tobaksspinneri. De av allt att döma äldsta beläggen för namnet Peter Myndes Backe finns i Henels Stockholmsbeskrivning från 1728 (Petter Mynders-Backe, Mynders Backe, Mynders-Backe).

År 1765 omtalas gatansåsom den »så kallad[e] Petter mynders backe». I Vägvisaren i Hufvudstaden (1844) sägs, att »Petter Myndesbacke ... är egentligen en fortsättning af Marieg[atan], hvilken den förenar med Stadsgården och St.Glasbruksg[atan]».

I en källa från 1649 talas om en tomt, som ligger mellan »Sanctae Mariae och Martae grender». En liknandeuppgift föreligger 1662, då ett hus säges ligga »emellan S:t Mariae och Martae gatun». Då »S:t Martae gatun» ärett äldre namn på nuvarande Mariagränden, visar dessa belägg, att den del av nuvarande PeterMyndes Backe som ligger öster om Götgatan haft samma namn som gatan väster därom; från omkring 1830hette den senare Mariagatan, men i äldre tid möter varierande namnformer: »Sanctae Mariae gathon» 1645,»Marie grändh» 1646 , »Sanctae Mariae gränden» 1648, »Mariae gatun» 1666, »S:ta Mariae gatu» 1669, »S:tMariae kyrkiogatun» 1674, »Stor[a] Marie gr[änden]» 1819. Det låter sig inte avgöras, hur länge de bådagatudelarna hade samma namn, men sannolikt har de haft det intill dess Peter Myndes Backe blev ett fastetablerat namn på den östra delen. I Holms tomtbok 1674 förekommer namnet »Stadzhus gatan», men dettycks vara en rent tillfällig namnbildning med anknytning till det nyuppförda stadshuset, nuvarandeStadsmuseet.

När Södergatan byggdes, delades Mariagatan i två från varandra skilda delar, av vilka den östra år 1937 räknades in i Peter Myndes Backe, medan den västra fick behålla namnet Mariagatan intill dess det utgick 1955.


pmb1.jpg Götgatan 1, Peter Myndes Backe. Stadshuset - från sydväst pmb2.jpg
Stora Glasbruksgatan österut från Peter Myndes Backe. 1896
pmb3.jpg
Tunnel under Södermalm. Glasbruksgatan 2-4, Peter Myndes Backe 3. Sammanbindningsbanan mellan Norra och Södra station. Den södra stadshusflygeln till höger. 1870.



pmb4.jpg



norrareal.jpg

Norra Real
pmb5.jpg

pmb6.jpg




Nya Sjömanshemmet vid Peter Myndes Backe 3. 1891

Fd Sjömanshemmet är byggt under 1650-talet. Två tunnlar har byggts under huset, en järnvägstunnel byggdes under 1860-talet och en tunnelbanetunnel under 1950-talet.

Vid byggandet av tunnelbanestationen Slussen i mitten på 1950-talet revs västra delens halva bottenvåning. I övrigt har byggnaden i stort sett den utformning den fick vid ombyggnaden 1891.

Byggnaden med sin röda tegelfasad och fasadtext "1891 Stockholms Sjömanshem 1964" samt ett krenelerade hörntorn med en fartygsmast på toppen är ett välkänt inslag i Stockholms stadsbild.

Mariagränd


Namnet Mariagränden fick vid namnrevisionen 1885 ersätta gatans dåvarande namn, som var Lilla Mariagränden. Detta senare namn (Lilla Maria gr[änd] 1733) hade med all säkerhet bildats i anslutning till det gamla namnet på nuvarande Peter Myndes Backe. Denna gata ledde tidigare fram till Maria kyrka och kallades bl. a. Mariagränden. Namnet Lilla Mariagränden hade i sin tur ersatt ett äldre namn. Gatan kallas nämligen1648 och 1649 »Sanctre Martre Gränd», 1662 »S:t Martre gatun» och 1674 »S:ta Märthre Gränd».

Även i detta fall är det med all säkerhet Mariagränden, som har gett anledning till namnet; man har associerat till Bibelns systerpar Maria och Marta (Lukas 10: 38-42). Att det i själva verket var en annan Maria som har gett kyrkan och därmed också indirekt gatan deras namn har tydligen inte utgjort något hinder. Kyrkans namn är ju Maria Magdalena.Tillägget Magdalena visar att det inte är Jesu moder som avses utan Maria från Magdala även kallad Maria Magdalena, en av många Mariagestalter i bibeln. Hon var närvarande vid korsfästelsen tillsammans med Jesu moder och ytterligare en Maria och hon hade botats av Jesus från besatthet.


mariagr1.jpg
Mariagränd 3. 1923.
mariagrandkarta1899.jpg
Karta från 1899
mariagrand2011a.jpg
Mot öster. Hotell 1674 längst bort.
mariagrandmotebbabrahespagotgatmin.jpg
Västerut mot Ebba Brahes palats på Götgatan 16.

mariagrand2019.jpg

Götgatan från norr söderut. Mariagränd in till vänster.


Klevgränd


Namnet Klevgränd är belagt 1648 (Kleeff grenden, Kleffwegrenden). Förleden, som i fortsättningen uppträderi skiftande former (Klev-, Kleve-, Clev-, Cleve-), är ett terrängbetecknande ord. Detta framgår av en uppgift från 1645, enligt vilken »Johan Hanssons Höks gårdh wthi Södre Förstaden öffwan fohre Ryssegården på Berget widh Kleffuan belägin, är lång wedh bemelte Kleff eller grendh femtye alnar, breedh på westersijdan ifrån Kleffwan och nor utföhr berget aderton alner ... ». Ordet klev, som här uppträder med dengenuina ändelsen -an i bestämd form (Kleffwan), betyder bl. a. 'brant avsats i ett berg, brant backe, brant väguppför ett berg'. Med hänsyn till formuleringen »bemelte Kleff eller grendh» är det väl snarast den sista av de anförda betydelserna som bör komma ifråga.

I varje fall sedan 1690-talet har gränden också kallats Ormsaltargränden (Ormsaltare gränden 1694). En uppgift från 1696 bör sannolikt tolkas så att detta var en mera folklig, skämtsam benämning på gränden. Denna omtalas nämligen såsom »Klefwe- eller vulgo Ormsaltare gränden». Samma namn, »Ormsaltar gr[änden]», har Tillaeus på sinkarta 1733 medan Rüdling 1740 har »Ormsaltare- eller Cleve-Gränden». I en annons i Dagligt Allehanda 1777 förekommer samma dubbelnamn: »Ormsaltare- eller Klewegränden».

I Fredmans Epistel n:o 53 sjunger Bellmanom honom »Som nyss annamma/ Slangen och Pannan i Ormsaltargränd»/. Namnet Ormsaltargränd förekommer ännu under första hälften av 1800-talet för att senare försvinna till förmån för Klevgränd.

Det har framställts olika förslag till tolkning av förleden Ormsaltare-, men med all säkerhet är det fråga om samma ord som det i svenska dialekter förekommande ordet ormsaltare med betydelsen 'illmarig, listig människa'.Ordet är belagt i litteraturen sedan 1640-talet. En liknande ordbildning med samma nedsättande innebörd är det i äldre stockholmska förekommande krabbsaltare.

Gränden hade uppenbarligen inte det bästa rykte. Nils Afzelius citerar ett fingerat brev från 1773, som handlar om den nyöppnade operan och inledningspjäsen Thetis och Pelee; en åhörare säges där vara »närmare danad för en Muff-Dans i Ormsaltare-Gränd, än at åskåda Thetis Biläger». Man kan kanske inte helt utesluta möjligheten, att valet av grändens »öknamn» haft något samband med kvartersnamnet Ormen, belagt 1650, och med det faktum att det bott saltmätare vid gränden; "Lars Anderssons altmätares gårdstomt" omtalas 1651.Östra delen av Klevgränd hette intill 1969 Lilla Glasbruksgatan.


klevgrandkarta1899.jpg
Karta.
klevgr3.jpg
Klevgränd 3 1923.
klevgr3b_2.jpg
Klevgränd 6-8. Akvarell, Per Röding, 1884. Från öster.
klevgr3b.jpg
Klevgränd 3B,
klevgrandkatkyrkbackmin.jpg Klevgränd/Katarina kyrkbacke mot väster

Urvädersgränd

Urvädersgränd (Urewäders grendhen, Urewärs grenden 1646) och kvarteret Urvädersklippan (Mindre och Större)(Uhrewärs Klippan, Uhrewädersklippan 1648, Uhrewäders klippa 1650) har fått sina namn efter en gårdsägare,Simon Urväder. År 1650 omtalas »Capteinens Simon uhrwäders gårdh» i kvarteret »Uhrewäders klippa». Om Simon Urväder finns i övrigt endast mycket knapphändiga uppgifter.

Mest känd i den stockholmska lokalhistorien har gatan blivit genom att Bellman under åren 1770-74 bodde iUrvädersgränd n:r 3. Detta 1700-talshus ägs sedan 1938 av Sällskapet Par Bricole och vårdas såsom ett minnesmärke över skalden.

Det har tidigare funnits ytterligare en Urvädersgränd i Stockholm, nuvarande Stenbastugränd i Gamla Stan.

urvadersgrandmotgotgatmin.jpg urvadersgr3.jpg
Urvädersgränd 3, 1915. Bellmanshuset

Sällskapet Par Bricole

Bellmanshuset

urvadersgr3_2min.jpg

urvadersgr3_3min.jpg

urvaderskarta1899.jpg

Hökens Gata

Om en tomt på Fiskareberget heter det år 1646, att »then lille tompten ärnar Erlig och förståndig Johan Hansson höök med wäderquarn och en litten mölnare gårdh at bebyggia». Samma år omtalas»wederqwarnen som nu bygges». Efter mjölnaren, som på sedvanligt sätt med säkerhet har kallats Höken, får Hökens gränd (hökens grendh 1655) sitt nuvarande namn, Hökens gata, fastställt 1857. Det genuina uttalet av gatans namn har dock i mannaminne varit Hökensgatan.

Den kvarn som Johan Hansson Hök byggde kallades först »Höckens Kwarn» (1670), senare »Hökan» (Tillaeus1733). Berget där kvarnen stod omtalas 1674 såsom »Hökens Bergh» och 1697 såsom »Hökens gwarnberg».

hokensgatakarta1899min.jpg Mjölnaren Moses på Katarinaberget

På 1600-talet byggde således mjölnaren Johan Hansson Hök två väderkvarnar på Katarinaberget där Mosebacke ligger idag. Den ena kallades för Hökens kvarn (ovan) och den andra för Mosis kvarn. Mosis kvarn fick sitt namn av Höks svärson Moses Israelsson som också var mjölnare. De båda mjölnarnas namn lever kvar på platsen än idag: Hökens gata leder upp från Götgatan till Mosebacke torg.


hokensg5_2.jpg
Hökens gata 5, gårdsinteriör. I bakgrunden Hökens gata 6-8

hokensg5.jpg
Hökens gata 5, 1904

hokensg11_13.jpg
Mosebacke Torg 4 till vänster. Längst bort Hökens gata 11 och Mosebacke Torg 6 (hörnhuset). Till höger Södra Teatern, Hökens gata 13.

hokensg1_7.jpg
Hökens gata 1-7 i riktning mot Götgatan.

hokensg1_3.jpg
Hökens gata 1-3 i riktning mot
Götgatan, 1912-25
hokensgatakemteknmagmin.jpg
Hökens gata
hokensgatanumin.jpg
Hökens gata 2018 sedd från Götgatan
hokensgatamotmosebacke2019min.jpg
Hökens gata mot Mosebacke 2019



svartensg26_30hackelfjall.jpg
Svartensgatan 26_30. Kv Häckelfjäll

svartensg27_29tvstorafiskargr.jpg
Svartensgatan 27_29. Kv Häckelfjäll. Tv Stora Fiskargränd

svartensgatan27_29karta.jpg

svartensg27_29_32_34_stadensvandplan.jpg
Svartensgatan 27-29_32-34. Stadens vändplan

Svartensgatan
Wikipedia

Gatans äldsta dokumenterade namn är Fiskaregatan (1646). På Carl Björlings Karta Öfver S:ta Catharina församling år 1674 heter den Svartens eller Fiskaregatan och slutar i höjd med Mosebacke torg. På Petrus Tillaeus Stockholmskarta från 1733 kallas gatan Swartens gr(änd). Från 1840-talet används namnformen Svartens gatan och 1857 fick gatan sitt nuvarande namn. Ursprunget till namnet är inte helt klarlagt men kan möjligtvis komma från den kyrkobetjänt i Katarina kyrka Johan Andersson Schwart som dog 1674. Dagens Fiskargatan går parallellt med Svartensgatan ett kvarter norrut.


svartensgatankarta1899.jpg


Svartensgatan
Stahre m fl : Stockholms gatunamn

Gatans äldsta kända namn har varit Fiskargatan, belagt 1646. Från 1671 är namnet Svartens Gränd säkert styrkt. På Tillaeus' karta 1733 "Swartens gr[änd]". Namnformen Swartens gatan förekommer från och med 1840-talet. År 1857 fastställs namnformen Swartens gata. Det är uppenbart, att Svarten är ett till namn med bestämd artikel, Svart-Svarten på samma sätt som Hök-Höken. Det torde inte vara möjligt att med någon säkerhet utpeka den man med tillnamnet Svart, som gett anledning till gatunamnet. Wrangel anser det möjligt, att "namnet kommer från Johan Andersson Schwart, som var 'kyrkobetjänt' i Katarina kyrka och afled 1674. Han ägde en gård vid Gamla Tullportsgatan (Östgötagatan), som ju bildade hörn med Svartens gata".

Det har funnits ytterligare en Svartens gränd i Katarina. Norr om kvarteret Sandbacken Mindre låg en kvarn, som 1667 omtalas såsom "Swart Hindrichs qwarn". Den finns avritad i Holms tomtbok 1671 med den förklarande texten "Svart Hindriks quarn Inginieuren Holm kiöpt". Samma år omnämns den såsom "Swarttzen Quarn". En nu försvunnen gata inom området bar namnet Svartens gränd och Svart Henriks kvarngränd

svartensg38katkyrkbacke5.jpg
Svartensgatan 38. Katarina kyrkbacke
svartensgatan36_38karta.jpg
Svartensgatan 38
svartensgatanmotoster_2009min.jpg
Svartensgatan mot öster från Mosebacke torg

svgatan22motvmin.jpg
Svartensgatan mot väster.I bakgrunden till höger Mosebacke torg
svgatan11vidmosebacketorgosterutmin.jpg
Svartensgatan 11 vid Mosebacke torg österut
svgatan38motvmin.jpg
Svartensgatan 38 mot väster
svgatanmotvmin.jpg
Svartensgatan mot väster

Mosebacke
Wikipedia

Mosebacke torg är ett torg på Södermalm i Stockholms innerstad, beläget på Katarinaberget, i den östra delen av vad som brukar kallas Söders höjder, ett kvarter från Götgatan. Torget och det omkringliggande kvarteret Mosebacke skapades sedan området Mosebacke drabbats av en omfattande brand 1857, då många fastigheter där brann ned till grunden. Delar av det brunna området fick bilda ett nytt torg, Mosebacke torg.

Mosebacke (omnämnt som Mosis Backe 1734) har fått sitt namn efter Mosis kvarn som låg på berget på 1600-talet och som ägdes av Johan Hansson Hök. Kvarnen har troligen fått sitt namn efter Höks svärson, Moses Israelsson. Strax intill låg Hökens kvarn, även den ägdes av Johan Hansson Hök, som har fått ge namn åt Hökens gata, en av de backiga gator som förenar torget med Götgatan. På 1850-talet var "Mosebacke" en liten park öster om Hökens gränd. "Mosebacke" är även ett kvartersnamn på Södermalm. I kvarteret ligger Södra Teatern.

Nöjescentrum

Mosebacke har sedan" -talet varit ett "nöjescentrum" i Stockholm. Först låg här värdshuset Stockholm Vapen, som kanske gästades av Carl Michael Bellman. Denne bodde på Urvädersgränd. På 1800-talet var C.A. Wallman (inte samma släkt som Hasse Wallman) Mosebackes nöjespappa. Han bedrev utskänkning med konserter, karuseller, kägelbanor, akrobatiska upptåg, marionetteater och olika pjäser. Wallman lät riva det gamla utvärdshuset 1852 och byggde Södra Teatern. Efter branden 1857 fick han bygga upp det igen. Den nuvarande teatern ritades av Johan Fredrik Åbom och invigdes 1859.

Vid Södra Teatern står en portal, nästan som en liten triumfbåge, som leder till Mosebacke terrass. Där har man en mycket fin utsikt över Saltsjön och staden, vilket August Strindberg har beskrivit i inledningen till sin roman Röda rummet från 1879, vars första kapitel heter Stockholm i fågelperspektiv. Idag skyms utsikten lite av KF-huset. Bredvid Mosebacke terrass står ett 32 meter högt nationalromantiskt landmärke i form av Mosebacke vattentorn i tegel, ritat 1896 av Ferdinand Boberg. Mosebacke torg har fått ge namn åt det fiktiva landet Mosebacke Monarki.




mosebacketorgsodrateatern2min.jpg

mosebacke1850min.jpg

mosebackeport.gif

mosebacketorg2010min.jpg

mosebacketorg2016min.jpg

Parkens första planteringar anlades 1852-1853 som en liten stjärnplats och hör därmed till en av Stockholms tidigaste allmänna planteringar. Parken omdanades 1941 och fick då sitt nuvarande utseende. I norra delen restes 1945 fontänskulpturen Systrarna, skapad av konstnären Nils Sjögren och utförd i vit marmor. Skulpturen hade beställts av staden redan 1935 men andra världskriget fördröjde färdigställandet. Den ovala mittersta delen omges av ett gjutjärnsräcke, formgivet av konstnären Bengt Inge Lundkvist. Motivet som upprepas rättvänt och spegelvänt runt hela räcket föreställer en kvinna under ett träd. Parken utsågs år 2006 till Stockholms vackraste torg.

På 1850-talet öppnade C A Wallman - som nämnts ovan - en danspaviljong med sommarteater, karusell, hjulgunga på Mosebacketerrassen och på Klevgränd anlades Mosebacketeatern . Källarmästare Qvintus Mellgren förvärvade teatern 1881, och då arrangerades sommarteater utomhus. Fem år senare, år 1886, lät Mellgren bygga terrasser i gjutjärn och betong, efter ritningar av Ernst Haegglund. Man anlade två kägelbanor och mellan dessa ett schweizeri, ett slags kafé med alkoholtillstånd.

År 1887 lät Stockholm tivolis ägare Anshelm Berg och Harry Adacker bygga en permanent teater på platsen, först kallad Adackers Folies Bergère (efter Folies Bergère i Paris), som invigdes den 15 oktober 1887. Arkitekt var Carl August Olsson. Salongen var 27 meter lång, 18 meter bred, 12 meter hög och hade 1 000 sittplatser. Då införlivades även kägelbanorna med Mosebacketeatern, där den västra delen dekorerades som en grotta och fungerade som foajé och den östra blev menageri för Tivolis djur under vintern. Övre radens långväggar bemålades senare av Isaac Grünewald.

mosebacketorgsodrateatern3min.jpg mosebacketorgsodrateaternmin.jpg mosebacketerrassen1840min.jpg mosebacketerrassen2min.jpg

Från början var teatern en varietéscen, men senare började man ge revyer och pjäser, främst komedier och lustspel. Under somrarna fungerade teatern som reservscen för flera av Södermalms friluftsteatrar.

I augusti 1857 bröt en eldsvåda ut på Hökens gränd, som snabbt spreds mellan de tätt uppförda träkåkarna. Det tog tre dagar att släcka branden, och hela Mosebacke brann ned till grunden. Året därpå började dagens Södra Teatern att byggas efter ritningar av J F Åbom. Den nya Södra Teatern invigdes i december 1859. Efter branden anlades även Mosebacke torg.

Den sista föreställningen på Mosebacketeatern gavs den 11 december 1938 som därefter revs 1939. Endast Kägelbanan, i dag en del av Södra Teatern, bevarades.

I slutet av 1700-talet låg värdshuset Stockholms vapen där Södra Teatern är beläget idag. Värdshuset hade en trädgård och stor utsikt över Stockholm.

Den första teatern

Värdshuset köptes år 1850 av C. A. Wallman, som byggde ut det till ett "förlustelseställe" med bland annat karuseller, dansbana och sommarteater. År 1851 revs värdshuset och en teater byggdes efter ritningar av Per Axel Nyström, som stod färdig 1853. Samma år invigdes den första salongen som erbjöd farser, vaudeviller och komedier. Teatern sköttes först av Johan Willehad Weselius och Robert Broman, varefter teatersällskapet år 1855 togs över av Ludvig Zetterholm.

I augusti 1857 brann teatern ned samtidigt som flertalet andra byggnader runt Mosebacke under Mosebacke brand 1857. Under uppbyggnaden av den nya teatern huserade teaterdirektör Ludvig Zetterholm med sitt sällskap bland annat i den gamla Meyerska sidenfabriken på Sankt Paulsgatan 13.

Andra teatern

Den 1 december 1859 invigdes den nuvarande Södra Teatern. Arkitekt var Johan Fredrik Åbom. Dagen efter invigningen kallades den av Aftonbladet för en av världens vackraste teatrar. Det beskrivs som en folklig teater som åtnjöt stora succéer bland allmänheten som ofta framförde "trollerier", dvs revyer. Från 1870 uppförde den ofta och framgångsrikt operetter.

Teaterns framgångar fortsatte fram till 1873 då pengarna oväntat tog slut. Zetterholm kunde inte betala ut skådespelarnas löner och i ren desperation gick han upp till vinden och tog sitt liv. Det sägs att hans vålnad än i dag finns kvar på teaterns öde vind.

Under 1880- och 90-talen var teatern en utpräglad varietéteater.

År 1890 skedde en uppmärksammad olycka vid teatern då Victor Rolla, varietéartist och fallskärmshoppare, omkom i vad som senare har kallats Sveriges första flygrelaterade dödsolycka. Han hade engagerats av källarmästaren Quintus Mellgren, som drev restaurangen i teaterhuset. Rolla lyfte från Mosebacke med en ballong som störtade en stund efter starten, och Rolla omkom.

mosebacketorg2min.jpg


sodrateatern2014min.jpg


sodrateaternfrsvmin.jpg


mosebacketeaternmin.jpg

År 1896 tvingades teatern att stänga efter att riksdagen hade infört alkoholförbud under föreställningarna, vilket ledde till att publiken svek.



slutvinjettmin.jpg
Tredje teatern

Efter ett halvårs ombyggnationer, öppnade teatern igen den 29 december 1900, men det dröjde ytterligare fem år innan de gjorde succé, det stora genombrottet för nya Södra Teatern blev revyn Stockholmsluft, 1905.

Efter första världskriget efterfrågades ett nöjesliv à la Paris även i Stockholm. Södran hittade sin plats på nöjeskartan med hjälp av bland annat författaren Kar de Mumma och artister som Thor Modéen och Sickan Carlsson. 1939 tog Gustav Wally över som teaterchef på Södra Teatern. Han satte upp revyn Uppåt väggarna, vari Nils Poppe slog igenom.

Under 1950-talet började intresset för revyer minska och samtidigt hade lokalerna blivit alltför slitna och 1958 togs ett rivningsbeslut. Beslutet upprörde många, bland annat Evert Taube som startade en proteströrelse för att rädda Södran. Upprustningen skedde successivt, och inte förrän 1967 kunde Södra Teatern återinvigas. Teaterscenerna i Ingmar Bergmans Oscarsbelönade film Fanny och Alexander 1982 spelades in här. 1984-1985 sattes musikalen Kavallerijungfrun upp på Södra Teatern.

Byggnaden har under början av 1900-talet byggts ut genom bredda den med ytterligare två rader på vänstra sidan och en våning extra, från fyra till fem våningar. De tre ingångarna har blivit fem, och fyra statyer ovanför portarna har tagits bort.