Hornsgatans historia börjar dock inte förrän i början av 1660-talet, då man beslöt att bygga flottbro från Södermalms västligaste udde till Liljeholmen, där Årstaviken var smalast. Det var behovet av förbindelser till flottbron som gjorde att planen från 1640-talet förverkligades. Den tullplats som från början hade legat strax utom Timmermansgatan flyttades ut till brofästet. Invid flottbron låg en gård som hette Hornsgård (horn = berg/höjd) och därför fick den nya tullplatsen namnet Hornstull. Vägen som ledde från Slussen till den nya tullen fick heta Hornsgatan, Hornskroken och Hornstullsgatan.

I kampen mot backarna fick man vid Mariaberget dock nöja sig med en halv seger. Den ena körbanan sänktes med 25 fot vid sträckningen förbi Maria kyrka och skulle gå likt en ravin mellan bergvägg och kyrkogårdsmur. Den andra körbanan fick fortsatt gå över backkrönet, och kom att kallas Puckeln, eller Hornsgatspuckeln. Det sprängdes och grävdes i tre år och några ytterligare hus fick rivas. På hösten 1904 var den nya leden klar med stödmurar och trappa vid den avskurna Bellmansgatan.

År 1889 invigdes Södra Uppfartsvägen. Den var en ny väg genom Skinnarviksberget från Torkel Knutssonsgatan ner till Riddarfjärden. Den var i första hand tänkt som en uppfart från hamnen vid Söder Mälarstrand, men blev också en lindrigare väg upp från Slussen för alla draghästar. Backarna uppför Hornsgatspuckelns krön var väldigt branta och plågsamt för hästarna. Hornsgatan hade nu sänkts och breddats i sin östligaste del. Nästa stora förändring för att fullborda Hornsgatan västerut var vid Hornskroken, där man sprängde sig igenom Mullvadsberget. Hornsgatan förlängdes västerut och spårvagnen kunde för första gången gå raka spåret till Hornstull. Hornsgatan fick nu sin fullbordan som rak renässansgata från Slussen till Hornstull.

Från att tidigare har varit en ödslig sandplan fick Adolf Fredriks torg i slutet av 1800-talet sin parkprägel. Lindalléer hade i mitten av 1800-talet planterats längs torgets sidor. Vid sekelskiftet började man göra om torget till park. Skulpturen "Snöklockan" ställdes upp år 1900 och tre år senare invigdes "Tors fiske" och runtom lade man ut gräsmattor och planteringar. Torghandeln som hållit till närmast Hornsgatan förbjöds och flyttades istället in till Södermalms nya saluhall som byggts vid Hornsgatan.

1850 Nya Slussen invigs, som byggts av Nils Ericsson
1853 Hornsgatan får trottoarer
1859 De första gaslyktorna på gatorna tänds i Maria församling
1860 Järnväg tvärs över Årstaviken - ändstation Södra Station
1861 Vattenledning från Årstaviken som pumpas upp till Årstalunden
1862 Kloakledning under Krukmakaregatan och Zinkendammsområdet ner till Årstaviken
1866 Förslag från Lindhagenkommittén om Hornsgatans breddning
1883 Katarinahissen invigs, som byggts av Knut Lindmark.
1887 De första spårvagnarna rullar på Södermalm

Mellan Slussen och Hornstull gick ångspårvagnar. 1901 fick Hornsgatan el-spårvagnar, först av alla Stockholms gator. Det gick också spårvagnar från Liljeholmen till Mälarhöjden och Midsommarkransen, men enda förbindelsen mellan Hornstull och Liljeholmen var en flottbro. Det blev därför mycket välkommet bland alla resenärer när en ny bro byggdes 1915. Den var en provisorisk träbro, men den höll för förortsspårvagnarna, som nu kunde fortsätta över till Hornstull. Den gamla flottbron hade haft sitt fäste vid slutet av Brännkyrkagatan, men den nya anlades som en förlängning av Hornsgatan, och

Trafiken ökade och medförde krav på mer utrymme, särskilt vid trängre delarna vid Hornsgatspuckeln. Till Hornsgatan styrdes trafiken från alla sidogatorna med ständiga köer som följd. Stadsplaneringen på 1960-talet gick framför allt ut på att öka framkomligheten för bilarna.

Att riva hus och bredda gator drevs på av byggbolagen och Hornsgatspuckeln blev så gott som dödsdömd. I början av 1960-talet föreslog en utredning att man skulle ta bort Hornsgatspuckeln och den bebyggelse som hade bevarats där. Det väckte en stark folk-opinion, som till skillnad från vad som var fallet i Klarakvarteren, lyckades rivnings-planerna stoppas. Denna decennielånga stridsfråga avgjordes till slut med det generella rivningsförbudet av fastigheter i hela Stockholms innerstad som infördes 1974. Istället började nu en period med sanering och upprustning av äldre bygg-nader, vilket blev en lyckosam tid för Horns-gatan som hade så många sekelskiftshus.

Hornsgatans bebyggelse utmärker sig den senare utvecklingen av 1900-talet främst i form av de loftgångshus och bostadskaserner som uppfördes väster om Zinkensdamm under 60 -70- och 80-talet. Öster om Zinkensdamm domineras Hornsgatan av byggnader från före sekelskiftet 1900, som genomgående mycket varierade och rikt utsmyckade fasader. Byggandet under andra halvan av 1900-talet innebar ett brott med dessa klassiska stadsbyggnadsideal. Modernismens idéer om hus i park frikopplade från gatan och storskalighet och rationellt byggande präglar nu den västligaste delen av Hornsgatan och ger det en egen karaktär.

Lite årtal:

1901 De första el-spårvagnarna rullar längs Horsgatan
1915 Ny träbro för spårvagnstrafik över till Liljeholmen invigs
1928 Dagens Liljeholmsbro invigs
1935 Nya Slussenlabyrinten och Västerbron invigs
1935 Beslut om Söderleden
1964 T-bana 2 invigs, som går från T-Centralen till Fruängen.
1967 Högertrafiken införs och spårvägstrafiken på Hornsgatan upphör
1974 Rivniningsförbud av fastigheter i Stockholms innerstad.

Loftgångshus - västra Hornsgatan