På Skansen finns bland alla vackra och sevärda hus en malmgårdsflygel från västra Södermalm. Den låg en gång i området vid Hornstull men är nu personalbostad och ligger i utkanten av Stockholmskvarteret. Det är Jakobsbergs malmgård som på sin gamla plats bara har efterlämnat en del träd, däribland en väldig kastanj.

Gårdens historia börjar år 1670. Det året erhöll rådmannen Johan Larsson Laurinius fribrev på en tomt som "Ingenieuren de la Vallee" utstakat. Laurinius börjar också bebygga den "med hus och plank" och hoppas, att den skall bli "till stadens heder och prydnad". Redan efter tre år säljer han dock sin malmgård till skräddaren Jöns Krook. Inte heller denne har gården länge, för redan år 1675 har den övergått till hans fordringsägare, handelsmännen Jöns Therlow och Johan Prestbeck. Efter många och långa stridigheter hade de år 1681 fått tillstånd att bedriva vinskänkeri på sin gård. Att källarrättigheterna var så eftertraktade berodde på att området låg intill den på 1660-talet färdigställda bron till Liljeholmen. Affärerna blev dock inte så framgångsrika. Friherrinnan Maria Hägerstierna, gift van der Noot, tog gården som ersättning för skuld och sålde den år 1704 till tobaksfabrikören Herman Daniel Hermanni.

Från NV 1926

Samtidigt hade denne fått friköpa en del av marken, som tillhörde Horns tegelbruk, mot att han byggde en ruddamm som även skulle kunna förse bruket med allt vatten som behövdes. Tegelbruket gränsade till malmgårdstomten. Laurinius hade börjat bebygga området, men troligtvis är det Hermanni som är den egentlige skaparen av egendomen. Han ägde gården till 1719.

Under Hermannis tid inträffade det märkliga besöket av den polske konungen Stanislaus Lescinski. Denne man, som sattes som konung i Polen av Karl XII år 1704, sov alltså här på värdshuset-malmgården en natt 1711 innan han fortsatte till Kungshuset på Riddarholmen för att uppvakta riksänkedrottningen Hedvig Eleonora: Lescinski slutade sina dagar som filosofisk och politisk författare.

En kort tid ägdes gården av överståthållaren Gustaf Adam Taube, som år 1733 överlät den till politie-, senare handelsborgmästaren Elias Torpadius. Denne hade stället i 15 år och utvidgade ytterligare med mark som tillhört Horns tegelbruk. Pengar hade han säkert. I sitt första äktenskap var han nämligen gift med en dotter till den rike bryggaråldermannen Falck.

På Tillaei karta 1733 ser man hur gården låg. Närmast Hornstullsvägen var trädgården och den av Hermanni byggda dammen. Manbyggnaden låg mot sjön och flyglarna i linje med denna. Där fanns självklart också stall och ladugård med plats för 28 kor, orangeri, uthus och fiskarbod vid en brygga mot sjön. Öster därom låg tegelbrukets hus och ägor. Malmgårdsägorna är på kartan utmärkta "Torpadii". Elias Torpadius dog 1747 och hans arvingar sålde egendomen till kaffeskänken Johan Strömbäck år 1749. Den omfattade då 381 710 kvadratalnar (ca 133 600 m1). Kaffehusen var vid den här tiden på modet, och eftersom Strömbäcks kaférörelse låg i hans egen fastighet i hörnet av Riddarhustorget och Stora Nygatan var den säkert en inkomstbringande affär. Det var troligen dessa inkomster som gjorde att han kunde köpa Jakobsberg, som på hans tid kallades Johannesberg. Från år 1759 var tituläre bergsrådet Adolph Adolphsson Christiernin ägare till egendomen. Han var samtidigt ägare till Heleneborg. Då Christiernin måste gå i konkurs såldes malmgården på bancoauktion till apotekaren Jakob Bark, som gav den namnet Jakobsberg.

Efter Barks död övergick gården till "hans efterträdare i äktenskapet" Friedrich Ziervogel. Även han var apotekare och övertog också Barks apotek. Ziervogel hade efter sin far ärvt en samling fåglar, fiskar, snäckor och mineralier. Dessa utökade han och donerade till Vetenskaps-Societeten i Uppsala. För att på plats kunna ordna dem flyttade han tillsammans med sina samlingar och sålde därför malmgården 1789. Den som övertog gården var grosshandlaren Johan Fredrik Hebbe, vars änka Elisabeth Hebbe (f Tottie) lät uppföra en ny tvåvånings stenbyggnad på den plats där biografen Flamman sedan kom att byggas. Elisabeth Hebbe avled år 1814. Så förenades Jakobsberg och Heleneborg åter. Israel af Skenstam var köpare år 1825 och här fanns nu både blekes- och bensvärtefabrik.

Barnföreställning på Flamman 1934

Omslaget till boken Ett stilla gathörn av Thorleif Hellbom, 1992, med teckningar av Hasse Erikson

Redan år 1826 såldes de båda egendomarna igen. Nästa industri som kom till Jakobsberg var ett garveri. Det anlades av grosshandlaren Ludvig Tydén, som köpte malmgården år 1845. Garveriet, som var det andra i storleksordningen av Stockholmsgarverierna med ett tillverkningsvärde på omkring en kvarts miljon, drevs i dryga trettio år av släkten Tydén. År 1877 tycks Ludvig Tydén vilja upphöra med sin fabrik. Han inbjuder nämligen till bildandet av ett aktiebolag. Resultatet blev att Stockholms stad köpte gården 1882 för 298 000 kronor. Köpet gjordes delvis för framtida gaturegleringar men framförallt för att hindra "sådan fabriksrörelse som kunde menligt inverka på Årstavikens vatten". Ett utökat garveri kunde ju få svåra konsekvenser för Årstaviken som sedan några år var Stockholms vattentäkt.

Nu raserades trädgården och nio stora stenhus uppfördes. Av de gamla husen sparades den östra flygeln och det tvåvåningars stenhus som Elisabeth Hebbe hade uppfört. Därefter började andra aktiviteter på gården i Stockholms utkant. 1886 öppnade Stockholms stad en "dårstuga". 1887 flyttade Stockholms IV kår av Frälsningsarmen hit. Efter några år på annan plats var den tillbaka 1896 och då i den gamla garverilokalen, där "dårhuset" varit inhyst.

Vid samma tid som Viktor Rydberg bodde på Heleneborg bodde August Strindberg på Jakobsberg i den sparade flygeln. I motsats till Rydberg hade Strindberg en svår tid. Han skriver i ett brev till författarkollegan Gustaf af Geijerstam: "fullsuten med obetalda räkningar, supit sedan andra januari och måst umgås med komprometterande folk, posterat i gränder och gathörn, utanför pantlånekontor och procentare".

Sedan dess har Jakobsberg inhyst en tvättinrättning och en barnkrubba, tills den kvarstående östra flygeln skänktes till Skansen av Stockholms stad. 1936 fick den sin nuvarande plats i Stockholmskvarteret, men då den saknar ursprunglig inredning visas den inte. Exteriören är dock lika vacker nu som den en gång var: gulmålad och med väggarna symmetriskt indelade av grå pilastrar. Den, liksom Groens malmgård, visar hur man under barocken sökte imitera putsarkitektur. Den ligger också mycket vackert med doftande lavendel på slänten ned mot Skansens Kungstensgata.