200 - årsjubileum

När vår nya domkyrka konsekrerades bildade detta också upptakten till ett jubileumsfirande av vår kyrkas verksamhet i Sverige efter reformationen. 1783 anlände den franske abben Nicolaus Oster till Sverige. Denne utnämndes av påven Pius VI till apostolisk vikarie över Sverige, vilket innebar att han fick en biskops fullmakter. Därmed återupprättades den katolska kyrkan i Sverige. Bakgrunden var att Gustav III 1781 utfärdat det s.k. toleransediktet som gav de utländska katoliker som bodde i Sverige och inte sällan var i kungens tjänst - tillstånd att ha egna kyrkor, fira gudstjänst och ge sina barn katolsk uppfostran. Förbudet för svenskar att övergå till den katolska tron skulle dock gälla ännu cirka 100 år.

Redan 1784 bildades en katolsk församling i Stockholm. Påskdagen den 4 april invigdes t.o.m. en katolsk kyrka, Helgeandskyrkan. Det var nu inte så imponerande som det låter; församlingen hade helt enkelt fått hyra frimuraresalen i nuvarande Stadsmuseum. Denna lokal förblev kyrka fram till 1837. Med drottning Josefina, Oscar I:s katolska gemål, fick katolska kyrkan i Sverige värdefull hjälp. Drottningens kaplan Studach blev t.o.m. biskopsvigd, men framför allt igångsattes byggandet av S:ta Eugenia, kyrkan på Norrmalm. Denna kyrka togs i bruk 1837 och revs i den stora cityombyggnaden på 1960-talet.

1953 upphöjdes S:t Eriks katolska kyrka till domkyrka (katedral). Skälet var att katolska kyrkan i Sverige, enligt påvligt beslut, den 29 juni 1953 blev ett eget stift med egen biskop Johannes Ev. Erik Müller - vars biskopsstol (chatedra) fick sin plats i kyrkans kor, höger om altaret. När monsignore Johannes F. Koch år 1962 flyttade från Malmö till domprostuppgiften i Stockholm insåg han genast att man måste ta itu med kyrkans och församlingslokalernas utvidgning, skolans utplacering och modernisering och även sammanförandet av katedralen och stiftsförvaltningen.

Katolikernas antal i Sverige hade under 1800-talet ökat tämligen långsamt; den s.k. dissenterlagen av år 1860 - som tillät även svenskar att vara katoliker - innebar ingen stor anslutning. En klimatförändring kom efter l:a världskriget då en första konversionsvåg kunde registeras. Med rätt stora flyktingskaror efter 2:a världskriget och 60-talets stora invandring ökade katolikernas antal väsentligt - och därmed växte behovet av kyrkor, församlingslokaler och bostäder för präster och ordenssystrar. Det gällde inte minst för domkyrkoförsamlingen. Något av svårigheterna kanske kan antydas genom det faktum att domkyrkoförsamlingen i Stockholm på 1960-talet också omfattade Södertälje, Nyköping och Gotland!

När biskop Hubertus Brandenburg installerades i februari 1978 fick vi låna Katarina kyrka på Söder - när hans företrädare i ämbetet, John Taylor, skulle biskopsvigas 1962 fick vi hyra Blå hallen i Stadshuset. Men sedan reformationen har katolska kyrkan i Sverige varit van vid primitiva, enkla förhållanden och provisoriska lösningar och därför haft stort behov av uppfinningsrikedom, fantasi och gästfrihet. Fantasi har inte minst varit av nöden under den långa planerings och byggnationsperioden för tillbygnaden av kyrkan.

Arbetet intensifierades 1976. Bostäder för präster och systrar, pastorsexpedition och församlingslokaler renoverades, byggdes om och byggdes till. Småningom fick församlingen för 1,25 miljoner kr köpa tillbaka en markremsa som tidigare exproprierats inför byggandet av Söderleden. Därmed - och äntligen - kunde planerna på en ny kyrka ta form - en form som delvis kom att styras av vår gamla kyrka, K-märkt på 60-talet. Man kan - om man så vill se detta som ett yttre tecken på kyrkans tradition och förnyelse.

På det första pastoralrådsmötet i Stockholms katolska stift1982 uttrycktes det önskemål om att lekmännen skulle få bättre skolning och att katolska präster skulle delvis utbildas i Sverige. De önskemålen är inte nya. För 125 år sedan ledde de till att ett hus inköptes på Söder i Stockholm. Det huset blev kärnan i det katolska stiftscentrum som nu håller på att färdigställas och som kommer att invigas i vår (1983).

En ung rysk adelsman med ett brokigt levnadsöde var den egentlige påskyndaren av husköpet på Söder. Han hette Stepan Stepanovitj Dzunkovskij, var ursprungligen grekisk-ortodox, men hade konverterat i Rom och blivit katolsk präst. Sökande efter ett verksamhetsfält gjorde han i mitten av 1850-talet en rekognoseringsresa upp till norska Finnmarken. Under ett uppehåll i Stockholm ledde han en bönevecka i den katolska församlingen.

Den lille satte prästen med mongoliskt utseende, gul ansiktsfärg och djupt liggande ögon var till det yttre inte någon tilldragande person. Men han var kultiverad och gjorde intryck på församlingens damer. En av dessa, den engelskfödda madame Elisabeth Mary de Champs, blev hans andliga dotter. Efter sin avresa från Sverige gav han henne i brev på brev råd och anvisningar som gällde också den katolska verksamheten i stort. Dzunkovskij tyckte sig ha förstått att det behövdes ett katolskt prästseminarium i Skandinavien. Han uppmanade madame de Champs - förmögen änka - att inköpa ett hus i Stockholm som kunde vara lämpligt som skola och seminarium. Där skulle hon tillsammans med honom ägna sig åt utbildning av präster för missionen i Norden.

Den ryske prästens inflytande över madame de Champs upprörde de katolska prästerna i Stockholm. De förhindrade att hon satte hans planer i verket. Dzunkovskijs idéer låg emellertid i linje med vad den apostoliske vikarien, Laurentius Studach, själv länge gått och tänkt på. Han hade 20 år tidigare åstadkommit att katolikerna i Stockholm fatt en egen kyrka, katekes och bönbok på svenska samt dugliga lärarkrafter. Nu framstod inrättandet av ett prästseminarium i Sverige som den mest angelägna uppgiften. Över huvud taget låg församlingsmedlemmarnas trosundervisning, Studach varmt om hjärtat.

Ända sedan början av 1800-talet hade den katolska församlingen drivit en liten skola i Stockholm. Då det 1842 blev lag på att det i varje församling i Sverige skulle finnas en folkskola, växte skolornas antal. Många katolska föräldrar frestades att låta sina barn gå i närmast belägna skola, även om Luthers katekes där var ett viktigt lärdomsstoff. Katolskt uppfostrade barn hade f.ö. sämre framtidsutsikter än de lutherska: de kunde inte bli ämbetsmän, lärare eller läkare. Studach klagade: ”...alla katolska utlänningar, som kommer till det här landet och förtjänar ihop en liten förmögenhet, fransmän, italienare, tyskar etc, uppfostrar sina barn i statens religion under förevändning att de inte vill förstöra sina barns timliga framtid”. Han såg en god katolsk skola som enda räddningen. Utan en sådan skulle det inte komma att finnas medvetet övertygade katoliker i Sverige och inte heller några konvertiter. Och för myndigheterna skulle det inte finnas någon anledning att ändra de orättvisa lagbestämmelser som han kämpade för att få upphävda.

Lika viktigt var det, menade Studach, att sörja för att de som skulle verka som katolska präster i Sverige förbereddes för sin uppgift här i landet. Visst hade en del utländska präster förklarat sig villiga att tjänstgöra i Skandinavien. Men när de väl anlänt hade de stannat endast kort tid: en fransman några dagar, en tysk tre veckor, en holländare ett år. Klimatet, språket, församlingens fattiga förhållanden hade överraskat nykomlingarna och de hade inte kunnat anpassa sig.

Att sända fromma och begåvade svenskfödda katolska pojkar till utländska läroanstalter hade inte givit något resultat för församlingens vidkommande. Få av dem hade läst teologi och endast en av dem hade velat återvända för att verka som katolsk präst i sitt hemland. Studach gav Dzunkovskij rätt: prästkandidaterna borde så långt möjligt få göra sina studier i Sverige. Bättre förekomma än förekommas. Den ivrige ryssens långt framskridna planer på ett prästseminarium fick Studach att göra den första nödvändiga investeringen. För 75 000 riksdaler köpte han år 1857 en egendom på söder i Stockholm. Dess huvudbyggnad utgjordes av ett trevånings stenhus, uppfört 1776, som omgavs av en stor trädgård och låga hus längs Götgatan.

Pengar för projektet insamlades utomlands och 1861 kunde seminariets verksamhet börja. Det skedde genom att den skola - ”Katholska församlingens Uppfostringsanstalt för Gossar’ - som hittills varit inrymd i ett hus vid kyrkan på Norra Smedjegatan flyttades till de nya. större lokalerna vid Götgatan där både skolan och skolhemmet kunde utvidgas. Den bayerske prästen Johann Georg Huber som redan tidigare förestått skolan, blev seminariets rektor. Studach såg med tillförsikt mot framtiden och rapporterade 1865 till Rom: ”Särskild glädje bereder mig det framgångsrika gosshemmet under den kände, förträfflige abbé Hubers ledning”. Drömmen om ett prästseminarium var delvis uppfylld.

Åter till Söder

I Stockholm var Huber rektor för pojkskolan tills han efter Studachs död blev apostolisk vikarie. Huber ville ogärna lämna sin skola och bodde kvar i skolhuset vid Götgatan 46. Också hans efterträdare, biskoparna Albert Bitter och Johannes Erik Muller, använde det som sin bostad. Så kom 1700-talsbyggnaden att bli kallad Biskopshuset.

Att skolan blev biskopshus innebar inte att skolverksamheten upphörde. Tvärtom utvidgades den genom att tillbyggnader skedde och också flickor fick tillträde till skolan, senare benämnd S:t Eriks skola. Sedan skolsystrar börjat delta i undervisningen flyttades skolan 1967 till egna lokaler i Enskede. Veterligt blev ingen av skolans elever katolsk präst. Huber hade visserligen glädjen se en av sina elever Josef Popp, som förste svensk bli prästvigd i Stockholm 1864, men denne fullgjorde hela sin studietid utomlands. Därefter dröjde det länge innan någon svensk blev katolsk präst. De som blev det var nästan alla konvertiter som haft sin skolgång och sina teologistudier förlagda på annan ort. Något verkligt prästseminarium blev skolan på Söder aldrig. I 1700-talshuset fanns sedan 1860 ett kapell. Det blev gudstjänstlokal för katoliker på Södermalm, som 1892 fick en egen kyrka genom att S:t Eriks kyrka då stod färdig intill huset. När det apostoliska vikariatet 1953 upphöjdes till självständigt stift blev den kyrkan domkyrka.

Bygget synes ha dragit ut på tiden och fullbordades först av postmästarens barn. Innan gatan breddades och sänktes till nuvarande nivå kallades detta gatparti "Postmästarbacken". Beijerska trädgården blev i början av 1900-talet uppdelad i flera mindre kvarter. När häxprocesserna grasserade som värst i Stockholm 1676, var det de stackars Beijerska arvingarnas trädgård som folkfantasin utpekade som den plats dit häxorna förde de sovande barnen och där häxorna förlustade sig med djävulen. Beijerska malmgården vid Fatburssjön köptes 1678 av Niclas Pauli, invandrare från Schleswig. Pauli höll på med färgeri och ylleväveri och under 1680-talet lät han uppföra byggnaderna som delvis ännu finns kvar. Efter Niclas Paulis död 1710 övertog sonen Christopher Pauli gården och rörelsen, efter honom följde Christophers söner Johan och Nicolaus. Nicolaus Petri blev en förmögen man, han byggde ut egendomen. Hans son Niclas junior köpte gården 1776 och förskönade den ytterligare både in- och utvändigt.

Efter Pauli kom och gick många olika ägare, medan själva gården förblev ganska oförändrad. I och med att Fatburen fylldes igen försvann strandtomten. År 1857 förvärvade Katolska församlingen i Stockholm fastigheten.

Malmgården bestod då av huvudbyggnad med två flygelbyggnader och en trädgård. År 1864 byggdes ett stort hyreshus mot Götgatan, som 1932 ersattes av den byggnad som nu finns på platsen. Det är Katolska församlingens bostadshus som ritades 1929 av Paul Hedqvist. På malmgårdens tidigare trädgårdstomt uppfördes 1892 Stockholms Katolska Domkyrka, därigenom klämdes Paulis malmgård mellan två fastigheter. Enligt en inventering som Stockholms stadsmuseum utförde 1977 framgår att "...huset ändå är ett representativt stycke karolinsk arkitektur och att den anrika 1700-talsinredningen är väl bevarad."

Om själva gårdens yttre och inre förskönades, så skedde inte så med omgivningarna. Vi skulle kalla det för miljöförstöring på högsta nivå. Avfallet från alla de verkstäder, som de olika Pauli startade, förorenade sjövattnet. Utöver Paulis anläggningar fanns också bryggeri och slakteri vid Fatburssjöns strand. Inte nog med detta - flera av stadens "flugmöten" (dvs avskrädes- högar) fanns vid Fatburssjön. En av dessa "reservoirer" låg vid Fatbursgatan, där flera av Paulis arbetare bodde. Detta ledde till omfattande sjukdomar och stor dödlighet.

Niclas Pauli var gift med Lovisa Fredrika Wertmuller, syster till den kände målaren Adolf Ulrik-Vertmuller. Därigenom blev han god vän med många andra konstnärer, bl a Johan Tobias Sergel, så det kanske inte var så konstigt att hans hem förskönades. Pengar fattades inte heller, då alla hans omfattande affärer blomstrade. Tyvärr tog allt detta slut och genom oförståndiga spekulationer tvingades han dels sälja malmgården år 1796, dels gå i konkurs år 1799.