![]() 11. Götgatan 44-46. Södra Bantorget. Folkungagatan 2B. Det närmaste huset låg i sydöstra hörnet av torget. Bakom syns kv Bryggaren. |
![]() |
Södra Bantorget
Tjerneld, Stockholmsliv , del II, 1950
Det var järnvägsepoken som skapade Södra Bantorget liksom den
stora biltrafiken och Södergatan skapade dess efterföljare, Medborgarplatsen. Vad som före 1850 fanns här är ganska snart berättat,
eftersom torget inte var något annat än en utbuktning på Götgatan,
där en del bondskjutsar körde upp och en ganska blygsam torghandel drevs.
Omgivningen var inte heller odelat angenäm, Fatburssjön
var ett stort träsk, där det visserligen gick att skjuta änder på höstarna, men där avfallshögarna trängt undan vatten och grönska. Den
var en fullständig pendang till Stora Träsket vid Roslagstorg.
Som
förut nämnts var det Lillienhoffska huset vid denna tidpunkt fattighus för Katarina församling, där interiörerna skilde sig föga från
dem i liknande inrättningar på andra håll. Möjligen var de underliga
skåpsängar som i formen liknade så kallade amerikanska skrivbord
och som finns avbildade på en teckning av Jenny Nyström i Ny
Illustrerad Tidning 1881 en specialkonstruktion. Maten fick »hjonen» från Dihlströmska inrättningen och den var vanlig »fattistumat». Det gamla diplomatresidenset omgavs efter Götgatan av envåningslängor, medan i sluttningen mot träsket en mindre trädgård
klängde sig fast.
|
![]() 11. Götgatan 44, Folkungagatan 1. Södra Bantorgets sydöstra hörn, kv Nederland. 1923
![]() Södra stationsområdet 1930. Vy mot mot väst med Södra bantorget längst fram och Årstabron i bakgrunden. |
![]()
|
I och för sig var, det naturligtvis en ganska god idé att förvandla
den sumpiga fatbursdälden till bangård och ibga protester höjdes
från något håll, vilket väl också berodde på att järnvägsbygget motsågs med stor spänning.
Någon större stationsanläggning blev dock aldrig uppförd vid Stockholms första järnvägsstation, vilket berodde på, att vid det laget - 1860 - den stora Centralstationen på Norrmalm redan fanns på papperet. Enligt järnvägsbyggaren Nils Ericssons uttryckliga förklaring skulle »en så ringa kostnad som möjligt nedläggas på en station, som måhända framdeles bleve av jämförelsevis mindre vikt». En del av byggnaderna, menade han, borde också kunna flyttas till den planerade storstationen. Stationshuset, som stod färdigt 1860, var också av enkel beskaffenhet; en lång envånings- byggnad av trä med tak av järnplåt. Dock fanns det »smakfulla anordningar, synnerligen i 1:sta och 2:dra klassernas väntsal och stora förstugan». En liten plantering på södra sidan av Bangårdsgatan strax bortom Södergatans viadukt visar nu var stationshuset stod. Järnvägen föregicks som tidigare nämnts av en lång debatt och även själva driften kom igång successivt. I december 1860 öppnades lokaltrafiken mellan Stockholm och Södertälje, men två år senare, i november 1862 kunde invigningståget från Göteborg till Stockholm ge sig ut på sin festliga färd med kungen och en stor del av riksdagen bland passagerarna. Att resan började i Göteborg tog man inte riktigt väl upp i Stockholm, som enligt uppgift illuminerade sämre än andra orter efter banan, trots att staden brukade visa stora färdigheter i den vägen vid utländska kungabesök. Men det blev i alla fall ett galaspektakel på Operan med en pampig sluttablå där ett lokomotiv skymtade.
|
![]() Södra tunneln. Längst till höger Bangårdsgatan 12, Hotell Göteborg. Husen på höjden över tunneln är Högbergsgatan 35-37 |
I närmaste grannskapet av Södra station kom sammanbindningsbanans tunnel att sprängas och ännu i dag ger den en ovanlig och
nästan mystisk prägel åt trakten, allrahelst som ett litet järnvägshus med sin plantering kommit att stå kvar i trekanten mellan den moderna Bangårdsgatan och järnvägens, av sextio års ångdrift nersotade schakt. Att 60-talets människor var intresserade är inte att
undra på. I »En gammal stockholmares minnen» berättar Claes
Lundin, att han vid sin hemkomst 1866 efter tolv år i utlandet fann
hela Stockholm fängslat av det pågående tunnelbygget. Dit ställdes
alla söndagspromenader och man berättade att Söderbergen skakades av 270 sprängskott i dygnet.
Så länge Södra station var den enda i Stockholm blev också Götgatan ett slags infartsväg till staden, precis som den hade varit innan järnvägar och ångbåtar funnits. Här fick gästande utlänningar åka - bland andra prinsen av Wales - liksom hemvändande svenskar och det är de senares känslor Claes Lundin tolkar då han i den nyssnämnda skildringen skriver: »Det var nytt för mig att återse den gamla vägen utför de södra backarna, och jag riktigt jublade då hästarna tycktes stå på huvudet utför Götgatsbacken, vilken blivit sänkt, upplyste min följeslagare, men föreföll mig lika brant som någonsin. Kälke fick man dock icke åka utför backen, men slädfarten var lika god som kälkbacksåkningen.» |