fjgsodrasidanmin.jpg
forstoringsglas.jpg


Fjällgatan    Fjällgatan, norra sidan   Fjällgatan, södra sidan

Galgen gav Fjällgatan dess första namn - Galgbergsgatan. Den hette sedan Katarina Östra Kyrkogata innan den vid namnrevisionen 1885 gavs namnet Fjällgatan. Gatan sträckte sig ursprungligen från Katarina kyrka fram till Erstaklippan. Sedan Renstiernas gata sprängts fram genom berget och förenats med Katarinavägen delades såväl Fjällgatan som Stigbergsgatan. Fjällgatan blev namnet på den östra delen. Den västra delen mot Katarina kyrka fick namnet Mäster Mikaels gata.

Från Stadsgården upp till Katarinavägen intill Stadsgårdshissen leder Söderbergs trappor. De var förr av trä men byggdes i sten vid tiden för Katarinavägens framdragande. Trapporna har fått sitt namn efter strump- och tröjvävarsläkten Söderberg, som ägde bergsområdet intill trapporna.



Fjällgatan är en representativ 1700-talsgata. På den norra sidan sänkte sig förr tomterna i terrasser ner till Stadsgården. Ägama till husen var ofta skeppare och handelsmän. Bebyggelsen har tidigare varit mer omfattande än idag. Flera hus försvann och sammanhanget med hamnen förlorades när stora delar av berget sprängdes bort för Stadsgårdens breddande.

På den södra sidan av Fjällgatan från branten av Katarinavägen fram till Ersta sjukhus bildar bebyggelsen ett sammanhängande stadsparti - på ett ställe avbrutet av Sista styverns trappor. Alla husen är uppförda efter branden 1723. Byggnaderna är förbundna med plank med portar in till gårdarna.

Tomterna höjer sig efter bergskanten upp mot Stigbergsgatan. Husen ligger således på sluttande bergstomter som medför problem med ytvatten. De är i regel byggda på kallmurade stengrunder. När det inte längre var tillåtet att låta ytvattnet från berget rinna fritt mellan grundstenarna ner på trottoaren måste flödet hejdas på gårdssidan för att avledas till rännstenar och brunnar. Timmer och panel i husens gårdsfasader ligger nära marken och tar, liksom golven innanför, skada av markfukten. Vattenrinningen från berget är ett problem även för dagens fastighetsförvaltare.


xfjg5.jpg


omra12anutidmin.jpg
forstoringsglas.jpg



Fjällgatan har fått sin rättmätiga romantiska beskrivning av Per Anders Fogelström:

Fjällgatan är väl idag den här stadens vackraste gata. En gammaldags smal gata som drar fram längs bergskanten, med bibehållna kullerstenar närmast husmurarna och med lyktor som sträcker sig ut från husens väggar. Så öppnar sig gatan plötsligt och ger en fantastisk utsikt över stad och vatten och plats också för en liten plantering och servering med vita bord under gröna trädkronor.

Även skalder har inspirerats. Erik Lindorms dikt "Den sista rutan" är ett exempel. Den handlar troligen om ett fönster högst upp i Fjällgatan 31, där Anna Lindhagen på 1930-talet bodde i en liten våning.

Det finns ett gammalt hus högst på Söder,
som haren ruta som längre glöder
än alla andra i solnedgången.
Och den som sett denna brinnande ruta,
som sorgset kan skina, som gnistor kan spruta,
är evigt under dess eldblick fången.

Det är liksom vore det Stockholms öga,
som glimmade genom ens själ från det höga
med vemodsglädjen bos det förflutna.
Det skiner så man blir rörd intill tårar,
av bellmanska somrar, av strindbergska vårar,
av glansen ur ögon för alltid slutna.



fjallg30.jpg
Fjällgatan har förstås också blivit turisternas och flanörernas gata framför andra. En ständig ström av bussar, bilar och fotgängare söker sig hit, sommartid så gott som dygnet runt.

De flesta fastigheterna förvärvades av staden kring sekelskiftet 1900. Efter Anna Lindhagens motion 1913 föreslogs i Samfundets S:t Eriks utredning 1915 att Stigbergets södra sida mellan Renstiemas gata och Klippgatan (nuvarande Lilla Erstagatan) skulle bevaras som reservat. Det dröjde emellertid länge innan någonting hände. År 1920 efterlyste Anna Lindhagen i stadsfullmäktige ett nytt stadsplaneförslag för att bevara de gamla byggnaderna på Stigberget: "Det finns nämligen en stadsplan, enligt vilken så gott som alla dessa byggnader skola komma att försvinna." Anna Lindhagens inlägg fick kyrkoherden i Sofia, Ernst Klefbeck, att protestera:

Jag vill blott för min del säga, att folkmeningen där uppe i denna trakt är fullständigt enig om, att dessa kåkar icke äro värda att bevaras, åtminstone icke såsom människobostäder. Ty de äro till den grad dåligt byggda, att det under kalla vintrar förekommit, att vattnet fryser inne i lägenheterna, och dessutom äro de så uppfyllda av ohyra, att det är rent av ohyggligt för de människor, som skola bo här.



    Ur En bok om Stockholm av Per-Anders Fogelström, 1969


    Fjällgatan är väl i dag den här stadens vackraste gata. En gammaldags smal gata som drar fram längs bergskanten, med bibehållna kullerstenar närmast husmurarna, med lyktor som sträcker sig ut från husens väggar (tack, Holger Blom, för dem!).

    Så öppnar sig gatan plötsligt och ger en fantastisk utsikt över stad och vatten och plats också för en liten plantering och en servering med vita bord under gröna trädkronor.

    Över gatan och vattnen och staden finns ett ständigt skiftande ljusspel. Varje dag och nästan varje timme kan bjuda på nya effekter. Nätternas djupblå ton då lyktor och ljus blir som skarpgula runda bollar. Dagar då solen lyser och varje detalj i stadens husgytter framträder så klart. Eller i dimma och regn då stränderna på andra sidan vattnet nästan suddas ut. Morgonens första ljusstråk över Lidingölandet och Djurgården, vårkvällarna då stadens torn står helsvarta mot glödande himmel.

xfjg15.jpg
Drottning Kristinas utsiktstorn mittför Fjällgatan 32. Rivet 1903.
Osäkert om det verkligen byggdes under drottning Kristinas tid.

Egentligen går sådant inte att beskriva, det måste ses. "Fylld av lugn och tystnad är - - utsikten från Fjällgatan som genom sitt läge på Erstabergets norra sluttning blivit stadens mest berömda utsiktsplats, ivrigt frekventerad av resebyråernas turistbussar, av skymningssvärmande unga par och av Stockholmsentusiasternas stora skara" (STF:s "En bok om Stockholm", 1929).

Ja, Fjällgatan har blivit en turisternas och flanörernas gata. De kommer tidigt på morgonen, fortsätter hela dagen, sent på natten glöder ljusen från de parkerade bilarna. Bussarna kommer rullande, vårar och somrar nästan i kö, ibland kan man räkna till mer än dussinet stora bussar samtidigt. Där kommer diplomatbilar, där kommer skolklasser vandrande med ritblock. Man ser på atlantångarna som ankrar på strömmen eller på de många mindre vardagsbåtarna som tuffar förbi. Man upplever valborgsmässoeldar och fyrverkerier.

I en essäsamling ("Minnen, meningar, melodier") skriver Torsten Fogelqvist : "Att söka beskriva denna symfoni av perspektiv, linjer, färger och ljud skulle vara förmätet. Därtill behövs diktens finaste instrument och dagar av ostörd ro. Den som första gången i sitt liv andas stockholmsluft från just denna plats och gör det en gyllene höstmorgon och därtill ung och oblaserad på alla livsutsikter, han kan aldrig se Stockholm i annat ljus, han ser blott detta och hör liksom ovanifrån i samstämd ro dunket av stadens stora hjärta. Att i ett sådant ögonblick och inför ett sådant perspektiv icke bli storstads- eller kanske rättare stockholmsbiten, det är ogörligt. Det var alltså på Fjällgatan jag första gången upplevde Stockholm. Och jag är glad åt att det icke skedde på någon annan plats."

En stolt Söder-bo som Carl G. Laurin kan till och med påstå (han gör det i "Stockholm genom konstnärsögon") att stora delar av staden "äro vackra - endast från Söders berg".

Kanske man ibland kan tycka att myndigheterna inte riktigt förstått Fjällgatans betydelse, inte uppmärksammat att den hör till de inte alltför många evenemang vi t.ex. har att erbjuda turister. Mycket har fått förfalla, rappningen rasar och träkåkar murknar.

Nog behöver man rusta upp. Men försiktigt, så att inte charmen försvinner. Det finns så många lustiga detaljer, så mycket som kan tyckas onödigt för en rationell arkitekt. På två småkåkar kan man räkna nio skorstenar. Och där är tak och utsprång åt alla håll, de mest underliga mönster. Men det är sköna och originella mönster som är värda att bevara.

Nu vet vi ju att berget som Fjällgatan vilar på är ett dåligt berg, det spricker. Vi som är dåligt insatta i det tekniska kanske inte riktigt kan förstå att mänskligheten förmår flyga till månen men inte klarar av att lappa ett trasigt berg. Enligt den plan som väl fortfarande inte är helt skrinlagd avser man att spränga in ett kontorshus under Fjällgatan, från Renstiernasgatan till Ersta.



fjallgvasterutmin.jpg
forstoringsglas.jpgFjällgatan västerut

fjallgvasterut2min.jpg
forstoringsglas.jpgFjällgatan ytterligare en bit västerut




Den bebyggelse som hamnar i farozonen är då främst husen på Fjällgatans norrsida, närmast stupet (23- 30. Två av dem, gamla Schartau och Schinkelska malmgården, har man talat om att ta ner och bygga upp på nytt. Också de skulle förvandlas till kontor.

Fjällgatan är i dag inte bara en utsiktsplats utan också en rolig, gammaldags och sammanhållen gata. Den är äkta och originell. Om något måste ske vore det väl ändå önskvärt att man kunde behålla så mycket som möjligt av denna gatukaraktär. Måste något rivas och byggas om så hoppas man att det nya ska få flyta in så fint som möjligt i det gamla, att såren ska undvikas, stämningen bevaras. Det vore oförlåtligt om vi förstörde stadens vackraste gata för att lappa ett trasigt berg.

perandfogtermin.jpg
forstoringsglas.jpg


Och kan det vara rimligt att barn som kan ha nytta av den friska luften över vattnen och sjuka som kan ha glädje av utsikten ska avhysas - från barndaghemmet och från sjukhuset? Fjällgatan är ingen kontorsmiljö, har aldrig varit det, borde inte få bli det. Men man bör hastigast möjligt se till att denna unika gata och den gamla bebyggelsen och täpporna som finns kvar får rang och värdighet av kulturreservat, rustas upp och genom en bro över Renstiernasgatan åter förbinds med resten av Stigberget. Gör man det går det att skapa ett fint flanörstråk från Mosebacke till Ersta. Vi har förstört så mycket av våra vatten och våra berg. Nu måste vi vara mycket försiktiga med det vi har kvar, inte begå mer våld än nöden absolut kräver. Vad som än händer: försiktighet, ömsinthet.

Det är en vädjan, en bön.

Ur Ett berg vid vattnet, 1969
P A Fogelström


Efter stadsfullmäktiges principbeslut i reservatsfrågan 1956
restaurerades och moderniserades slutligen husen under 1980-talet.



Ur Stockholmsliv II, Staffan Tjerneld, 1950

Den äkta 1700-talsgatan på Söder var Fjällgatan och är det för övrigt till en del även i dag. Men tiden har ju stympat den hårt. Den gamla Fjällgatan började vid kyrkogårdsgrinden rätt bakom högaltaret i Katarina kyrka precis som i någon av 1700-talets lummiga svenska småstäder och löpte i en graciös båge med två jämna husrader, där gavlar och fasader visserligen ständigt växlade i höjd och färg, men som ändå bildade en märkvärdig enhet. Höjden över staden anade man mest i ljuset och den friska vinden, det var bara då en port i ett plank öppnades som man kunde få en glimt av utsikten eller vid Söderbergs trappor, som mödosamt klättrade upp från Stadsgården. Kontakten med kyrkan och det småstadsaktigt slutna underströks av att gatan enligt gammal sed hette Katarina östra kyrkogata.

Den första stora attacken mot denna 1700-talsmiljö var framdragandet av Renstiernas gata vid sekelskiftet. En klippklyfta sprängdes fram mot Stadsgårdsbranten, som klöv gatan i två delar, vilka efteråt fick så liten kontakt med varandra, att det inte var någon större skada, då biten på Katarinasidan döptes om till Mäster Mikaels gata. Enheten var ändå spolierad. Vad som nu finns kvar av den gamla Fjällgatan är ett par reservat, av vilka det ena ligger alldeles under Statens Hantverksinstituts i och för sig prydliga nybygge och det andra på Stigberget nedanför Navigationsskolan.