Namnet Häckelfjäll återkommer i kvartersnamnen, vilket beror på att platsen en gång i tiden ansågs vara samlingsplats för Stockholms häxor vid färden till Blåkulla. Ännu 1676 var detta även myndigheternas uppfattning. Då dömdes nämligen åtta kvinnor för häxeri och samröre med den onde och avrättades på Justitieplatsen (Stigberget) längre österut på Söderbergen.

Utsikten har alltid varit strålande vacker häruppe och det var bara i sin ordning då Stockholms optiska telegraf reste sina signalmaster på Fiskargränd 6. Redan under kriget 1808-09 hade optisk telegrafering förekommit, men linjerna förföll snart, och det dröjde till 1836 innan trafiken återupptogs.
Läs mer om häxprocesserna på Södermalm! > > > > >

Per Anders Fogelström: En bok om Söder, Ahnlund, Hammarström: Historia kring Stockholm, Lars Ericson: Stockholms historia under 750 år, Stig Linnell: Stockholms spökhus

Arne Munthe, Västra Södermalm,

Fiskargatan 6, Bångska huset

Då kunde man emellertid skicka meddelanden till Dalarö, Landsort, Sandhamn och Furusund, om sikten var god så att signaltavlornas ställning kunde uppfattas från den ena stationen till den andra. På taket av huset fanns två master, en för Dalarölinjen och en vänd mot Vaxholmshållet.

Någon större betydelse hann aldrig den optiska telegraferingen få. Då man var i färd med att planera en utbyggnad, gjorde den elektriska telegrafen sin entré och 1866 lades trafiken ner.

Stora Fiskegränd 5. 1910

Mer om den optiska telegrafen

Fabrikören Gustaf Bång (1792–1869) byggde 1837 ett hus med ett platt tak vid dåvarande Fiskargränden, numera på Fiskargatan 6, Bångska huset på Mosebacke. Han flyttade dock inte in i huset, utan lämnade det 1838 till Telegrafinrättningen mot en årlig livränta för sig och sin hustru för att bli huvudstation för Stockholm för den optisk telegrafen. Två ställningar restes på taket med vridbara luckor för signallgivning. Med kikare kunde dessa ses upp till tre mil under gynnsamma siktförhållanden.

Den centrala telegrafstationen i Stockholm hade tidigare varit Kammarrättens hus på Riddarholmen. Från Bångska huset hämtades meddelanden från och lämnades till telegrafstationen i Älta på den södra linjen till Landsort. På den norra linjen till Arholma båk var nästa station Kummelnäs.

Efter det att den optiska telegrafen lagts ned i september 1866, användes fastigheten av Telegrafverket till 1913, då det flyttade till Nynäshamn. Den användes från 1874 av Telegrafverkets undervisningsanstalt, och från 1891 också för verkstäder. Omkring sekelskiftet 1800/1900 uppfördes en industribyggnad för Televerkets mekaniska verkstad, ritad av Isak Gustaf Clason på tomten bakom Bångska huset mot Svartensgatan.

Navigationsskolan. Stora Fiskargränd 1. 1912

En annan signalering ägde också rum i denna trakt, närmare bestämt på gamla Navigationsskolans tak föll vid Greenwichs medeltidsmiddag till tjänst för sjöfarande och urmakare.1844 flyttade Navigationsskolan in i det trivsamma huset Fiskargränd nr 1, som fortfarande vänder gaveln mot Mosebacke torg för att senare flytta över till den röda tegelborgen på krönet av Stigberget.

Återstår att nämna, att Fiskargatan också har sitt "skandalhus" som så många andra gator. Det har nummer 9 och då det byggdes strax efter sekelskiftet 1900 var oppositionen så livlig, att man på fullt allvar försökte förmå ägaren att riva huset. Efter de stora ingrepp i stadsbilden som senare generationer stockholmare varit med om, förefaller "skandalhuset" relativt oskyldigt.

Skandalhuset. Fiskargatan 9

Fiskargatan 6, Bångskla huset (bild ovan) användes från 1913 av det nybildade Stille Werner AB för dess instrumentfabrik. Den flyttade från Kungsholmen och var där till sommaren 1981, då företaget flyttade till Årsta gärde. Under denna period tillverkades kirurgiska instrument, från 1920-talet i rostfritt stål, till exempel saxar, kärlklämmor, menisktänger och bentänger, enligt huvudsakligen samma hantverksliknande metoder hela tiden. Där inrymdes också länge en smedja, senare flyttad till Eskilstuna. Kooperativa Förbundet flyttade in i huset 1982 efter Stille-Werner, efter en större ombyggnad, och var där till år 2002.

Fiskargatan 6

Svartensgatan 21 / Fiskargatan 8

Stille grundades 1841 av Albert Stille som en verkstad för kirurgiska instrument i anslutning till Karolinska institutet i Stockholm, vid Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm. Företaget tillverkade kirurgiska instrument, bandage och proteser, och sålde direkt till konsumenter i egna butiker. Efter Albert Stilles död 1893 övertog sonen Max Stille (1854-1906) över ledningen. Företaget hade då omkring 100 anställda.

År 1910 slogs Stille ihop med Instrument- och förbandsaktiebolaget Ch. O. Werner under namnet AB Stille-Werner. Instrument tillverkades på Kaplansbacken 3 på Kungsholmen och senare på Fiskargatan 6 (Bångska huset) och i Televerkets gamla fabrik vid Svartensgatan 21-25. Bandagetillverkning skedde på Fiskargatan 9 (det s k Skandalhuset) och protestillverkningen på Hantverkargatan 4 (Kungsholmen).

Företaget drabbades av den ekonomiska nedgången efter första världskriget. I slutet av 1920-talet påverkade den stora depressionen i USA företaget, och var 1931 konkursmässigt. Efter Krügerkraschen hamnade Stille-Werner under Svenska Inteckningsgaranti AB:s (SIGAB:s) kontroll och SIGAB utsåg 1932 Nils Westerdahl till styrelseordförande.

Nils Westerdahl övertog företaget 1938. En ny expansionsperiod påbörjades under 1930-talet, och fortsatte under andra världskriget och efteråt. Företaget introducerade bland annat varumärkena Sanisept för dambindor och Bambino för blöjor. Stille-Werner drev också en kedja av detaljhandelsbutiker. År 1935 fanns 55 butiker på alla större orter i Sverige, varav 10 i Stockholm.

Fiskargatan 8 och 9

Svartensgatan 21

Stille-Werner köpte de båda instrumentföretagen i Eskilstuna Eisa 1951 och Broli 1959. År 1974 köptes företaget av Mo och Domsjö AB och Matts Carlgrens holdingbolag Sanna Holding. Det senare gick i konkurs 1993, varefter Linc Invest köpte ut instrumentföretaget från konkursboet.

Från 1990-talet har all tillverkning av instrument skett i Eskilstuna kommun. År 2002 slogs Stille samman med det år 1984 grundade importföretaget Sonesta AB och börsnoterades på Stockholmsbörsen. Tillverkningen flyttades år 2013 till Torshälla och produktionen har renodlats till instrument och kirurgibord samtidigt som Sonestas produktlinje har avvecklats. Företaget hade en omsättning av 89,1 miljoner kronor 2013. Antalet anställda var 50 vid slutet av år 2013.

Mera om Instrumentmakarna på Fiskargatan

Fiskargatan
Wikipedia

Fiskargatan sträcker sig från Mosebacke torg österut förbi kvarteret "Fiskaren mindre" där den gör en 90 graders sväng mot söder för att sluta vid Roddargatan. Vid Mosebacke torg finns trappor. Namnet är belagt från och med 1640 där det talas om "det Wäderqwarne stellet wppå Fiskareberget, der Fiskaregathon…" Med "Wäderqwarnestället" avsågs Hökens kvarnar. Troligen var det dagens Svartensgatan som på 1640-talet kallades Fiskargatan.

På gaveln Fiskargatan 8 finns en monumental mural-
målning som utfördes på sommaren 2017

av tvillingbröderna Otávio och Gustavo Pandolfo, "Os Gêmeos", från Brasilien. Målningen är bygglovspliktig och enligt beslutet från juni 2017 får den vara kvar i högst fem år. Efter den tiden återställs väggen genom att målas över i en neutral ton.

Anledning till namnet Fiskargatan har varit att fiskare haft sina gårdar här. I en mantalslängd från 1613 finns elva fiskare upptagna under rubriken "Fiskiare ämbetet". Troligen bodde de i anslutning till Fiskarberget (dagens Mosebacke torg). Fiskarnas bosättning på och vid Fiskarberget är väl styrkt från och med 1640-talet och har gett upphov till kvartersnamn som Fiskaren Större och Mindre samt gatunamnen Lilla Fiskaregränden (dagens Roddargatan) och Stora Fiskaregränden (dagens Fiskargatan).

T v Lilla Fiskargränd (Roddaregatan) 3-5. De låga trähusen nr 7 och sten-
huset längst bort nr 9. T h Nr 8. Huset på tvären längst bort är Katarina Kyrkobacke nr 7

Lilla Fiskargränd västerut 1895

Roddargatan (tidigare Lilla Fiskargränden)

Roddargatan sträcker sig i ost-västlig riktning genom kvarteret Drottningen fram till Katarina kyrkobacke och fortsätter därefter söder om kvarteret Kungen västerut till Fiskargatan.

Ett tidigare namn var Lilla Fiskaregränd[en] som hade sin pendang i Stora Fiskaregränd[en] (dagens Fiskargatan). Anledning till namnet har varit att fiskare haft sina gårdar här. I en mantalslängd från 1613 finns elva fiskare upptagna under rubriken "Fiskiare ämbetet". Troligen bodde de i anslutning till Fiskarberget (dagens Mosebacke torg). Fiskarnas bosättning på och vid Fiskarberget är väl styrkt från och med 1640-talet.

I början av 1800-talet föreslogs namnet Lilla Fiskargränd av stadsingenjören Hieronymus von der Burg. Då gick gränden genom kvarteret Glasbruket Östra (dagens Drottningen) och kvarteret Häckelfjäll (dagens Häckelfjäll och Kungen). I kvarteren Drottningen och Kungen finns kulturhistorisk intressanta trä- och stenhus från 1700- och 1800-talen. De flesta ägs och förvaltas av AB Stadsholmen och är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär att den utgör "synnerligen höga kulturhistoriska värden".

Kvarteret Kungen (tidigare Häckelfjäll)

Kvarteret Drottningen (tidigare Glasbrujket Östra)

Roddargatan österut. Fiskargatan t v

Katarina Kyrkobacke ned mot Stadsgården och Saltsjön. Roddargatan t v och t h

Olle Rydberg: Se på Söder, 1986

Om någon ber dig dra åt Häcklefjäll så bli inte ledsen för det. Ta Katarinahissen och tvära över Mosebacke Torg så har du på Svartensgatans södra sida kvarteret Häckelfjäll (Kungen). Det kom i vanrykte efter ett häxprocessärende 1676 då kaptenskan Remmer, bosatt vid kvarterets anknytning till Högbergsgatan, dömdes till döden för häxeri. Hon frikändes senare efter avslöjandet av alla falska anklagelser mot henne och andra.

Svartensgatans solsida domineras av Televerkets byggnad från 1896. Den kom efter 1913 att brukas av instrumentfirman Stille-Werner, som 1981 lämnade platsen för flyttning till Årsta gärde. Byggnaden, som är utförd i tidstypisk tegelarkitektur, ritades av arkitekt Isak Gustaf Clason. Den gamla fabriken har märkligt nog K -märkts med avsikt att stå kvar som ett byggnadsminne för framtiden.

Svartensgatan . Trähuset i hörnet mot Katarina Kyrkobacke fanns redan på Gustav III:s tid och har en gedigen stomme av timmer innanför panelen. Stenhuset vid Roddargatan 9 på tomtens sydsida uppfördes svältåret 1867. Byggherren Nils Nilsson anade säkert inte när han satte igång sitt bygge, att några av rikets svåraste nödår med frostkalla somrar och missväxt stod för dörren. Kanske hans vistelse på de öppna haven hade gett honom ett vidare perspektiv på tillvaron. Han var nämligen sjöman. Om han inte vintertid långseglade på sydliga farvatten fick han hålla sig hemma på Söder och leva landkrabbeliv. Dödsäsongen var lång.

Teckning av Olle Rydberg. Kvarteret Kungen, sett från NO. Svartensgatan rakt fram.

Samma plats. Katarina Kyrkobacke t v med stenhuset Roddargatan 9 längst bort

Svenska emigrationen ökade de här åren för att 1869 vara uppe i närmare 40 000 människor. Den låga träbyggnaden högst upp i backen i hörnet mot Fiskargatan har ursprung från 1700-talet. Här bodde guldsmedsgesällen Peter Eneroth, som avyttrade sitt hus till fiskköparen Johan Apelberg i slutet av seklet.

Som nämnts var det förr vanligt att folk med anknytning till sjön hade sitt viste här uppe på Fiskarberget, som Mosebacke också kallats. Området närmast Stadsgården var ockuperat av magasin, företag och krogar och lämnade inte plats för bostäder åt sjöfolk.

I trångboddhetens industristockholm i slutet av 1800-talet hade många fabriksarbetare sin boplats här på höjden. Ungkarlar fick hålla till godo med ett liv som inneboende och dela plats med andra i samma situation. En enrumslägenhet med kök kunde nattetid rymma tio personer. Att bostadsstandarden i övrigt var låg behöver knappast påpekas. I dag är kvarteret Kungen upprustat och så fint att en hund knappast vågar lyfta på benet mot de nyputsade socklarna.

Wikipedia

Strax öster om Kungen ligger kvarteret Drottningen. Både Kungens och Drottningens kvartersnamn har inspirerats av kvarteret Kejsaren vid Götgatan. Kejsaren är från senare delen av 1700-talet och har troligen sitt namn efter boktryckaren Henrik Keyser (död 1663), vars kända boktryckeri låg i kvarteret.

Svartensgatan 32 och 34 (före detta Häckelfjäll 10 och 11)

I hörnet Svartensgatan / Fiskargatan finns två bostadshus från 1700-talet; ett rödmålat trähus med flygel av sten och ett gulputsat stenhus. På gården finns ett gårdshus som nybyggdes i samband med upprustningen på 1970-talet och ersatte då ett snarlikt hus. Hörntomten ägdes 1807 av fiskköparen Johan Apelberg då han ansökte om en brandförsäkring. Han hade redan några år tidigare förvärvat fastigheterna Häckelfjäll 10 och 11 av guld- och silverarbetaren Peter Eneroth respektive kofferdistyrmannen (styrman i handelssjöfarten) Anders Öberg. Innan dess är många olika ägare registrerade, bland dem en kusk, en synålsmakarålderman och en kyrkoherde. När Apelberg tillträdde som ägare var bebyggelsen i dåligt skick och han lät utföra "betydliga reparationer" på samtliga hus. Stenhusets ålder är inte klarlagt medan trähuset troligen uppfördes kort efter Katarinabranden 1723 och före 1736 då staden förbjöd trähus för bostadsändamål.

Svartensgatan 32-34, österut

Svartensgatan 32 t v västerut

Svartensgatan 38 (före detta Häckelfjäll 13)

I hörnet av dagens Svartensgatan / Katarina kyrkobacke ligger ett grönmålat trähus från 1700-talet. (Se bilder ovan!) Som så många andra fastigheter på Katarinaberget beboddes även husen i detta kvarter av kaptener och sjömän verksamma inom handelssjöfarten, så kallad kofferdi. Häckelfjäll 13 ägdes under 1700- och 1800-talen av flera kofferdiskeppare. Någon av dem lät bygga trähuset i hörnet Svartensgatan / Katarina kyrkobacke. Av brandförsäkringen från 1782 framgår att byggnaden då ägdes av kommissarie Georg Fredrik Kinnimund vilken beskrev sin bostad bestående av fem rum och sex små "kontor" samt att taket var täckt dels med torv, dels med tegel.

Stenhuset i hörnet Katarina kyrkobacke / Roddargatan (nr 9) tillkom 1867 på initiativ av sjömannen Nils Nilsson. Hans bostadshus uppfördes i två våningar och gestaltades på tidstypiskt vis med fasader av rusticering i höjd med bottenvåningen, våningsskiljande listverk och profilerade fönsteröverstycken. På 1950-talet fanns en livsmedelsbutik i husets bottenvåning. Kvarterets bebyggelse kompletterades 1875 av en murad uthuslänga som markerar sig med sin gavel mot Svartensgatan. I längan fanns ursprungligen avträden och förråd samt ett litet fönsterförsett rum mot Svartensgatan. Väster därom (på före detta Häckelfjäll 12) fanns ursprungligen ett stenhus och ett trähus med adress Svartensgatan 36, de revs under tidigt 1900-tal och platsen lämnades obebyggd.

Tidigare Roddargatan 9 från väster vid hörnet av Katarina Kyrkobacke