|
Ur Stockholmsliv, Staffan Tjerneld, 1950
På sätt och vis var Fåfängan, det tvära berget strax väster om Danvikens dalgång, ett Fagervik på
närmare håll än Djurgårdslandet. Höjden var ända fram till 1920 i privat ägo, ett sommarresidens
som nog saknade motstycke i Europa. På 1600-talet hade det legat en skans för försvar av Stockholms
inlopp häruppe och så sent som 1710 byggdes den kanonväg, som man ännu kan vandra. Det var
ryska krigsfångar som utförde arbetet. 1774 ockuperades berget för fredligare ändamål av direktör
Fredrik Lundin, som här i natursvärmeriets speciella tid anlade en »fåfänga», en plats för meditation
och svärmeri gärna i kombination med mat och dryck.
Av stadens »fåfängor» - Paschens vid Bellevue,
Westmans vid Sabbatsberg, Titzens på Skinnarviksbergen - tog Danvikens fåfänga utan vidare priset.
Området hade från början tillhört hospitalet och en bit upp på berget låg Danviksförsamlingens
klockstapel, men direktör Lundin lade sig till med praktiskt taget hela berget.
1700-talstraditionerna
höll sig i fortsättningen vid liv ovanligt länge uppe på Fåfängan, under 1880-talet ägdes berget av den
skotske köpmannen James Paton och därefter inträdde familjen Funch som ägare.
Fåfängan var ett verkligt paradis på 90-talet har en gammal dam berättat, som tillbringade sin
barndoms somrar i Bergshyddan, villan strax öster om krönet. Man nådde huset från Danviksgatan
på en trappa med 195 steg, men man blev belönad för besväret inte bara av den osedvanligt vackra
utsikten. Kring villan fanns nämligen en trädgård med rosor och fruktträd och i skrevorna på berget
växte smultron. Floran var överraskande rik häruppe; då familjens döttrar på midsommarnatten tysta
smög ut i sina nattlinnen för att samla de nio olika blommorna att lägga under huvudkudden behövde
de inte gå långt. En botanisk inventering av Fåfängan som gjorts på 1940-talet visade för övrigt en
stor artrikedom.
Saltsjöbanan över Hammarbysjön från öster med Fåfängan i bakgrunden och Liljeholmens ljusfabrik till vänster. 1896
Att detta underbara monument över 1700-talets leklynne skulle få stå orört i framtiden är dock
föga troligt, den planerade Österbron mellan Söder och Beckholmen kommer
säkert att svårt
inkräkta på idyllen.
Och skulle bron mot förmodan bli en tunnel är det fara värt att en ny trafikled
över Danvikskanalen tar ytterligare mark från Fåfängan. Om nu inte Fåfängan får en
höghusbebyggelse av samma förintande slag som Klippans, berget på andra sidan kanalen.
Men ännu kan stockholmarna likt herrarna Lundin och Paton sitta på Fåfängan i varma
sommarkvällar och njuta av en utsikt som praktiskt taget når horisonten runt.
|
|
Fortfarande har ju Fåfängan kvar sin karaktär av svävande lustgård, även om berget på olika håll
naggats i kanten. Saltsjöbanan skar, i början av 90-talet ett stycke av den södra sluttningen, medan
det nordliga stupet mot Saltsjön successivt flyttats inåt genom sprängningarna för den nya kajen, så
att den gamla villan nu står och balanserar över avgrunden.
1908 var Fåfängan utsatt för ett svårt hot i form av ett privatprojekt som
gick ut på att förvandla den till ett Akropolis med utsiktstorn, terrasser, hiss, restaurang och café,
en plan som lyckligtvis aldrig utfördes.
Vid Saltsjöbanans nya bro möttes en vassig vik av Hammarbysjön och det gamla Danvikshospitalets bybyggelse. Värmdövägen följde stranden runt viken. 1896
|
|
|