Frågar man en stockholmare av idag om han vet vad en fåfänga är svarar han: - Javisst, det är ett fik vid Nackaleden, du vet innan Danvikstull -och ler infödingens medlidsamma leende mot en förmodad lantis. För honom och alla andra stockholmare har namnet på en byggnadstyp blivit liktydigt med en och endast en byggnad: Lundins fåfänga på berget mellan Tegelviksplan och Danvikstull. Namnet är så lokalbundet att det har fått ge namn åt hela berget som numera kallas Fåfängan.

Hur begreppet "fåfänga" tillkommit vet man inte med visshet, men enligt Anna-Lisa Nyreröd som skrivit boken Lusthus till bruks och till syns, en bok jag har haft stor nytta av som källa, härstammar ordet från franskan. Med en hänvisning till Karl Michaelsson skriver hon att ordet fåfänga är "en översättning av franskans La Folie, varifrån också engelskans folly är ett direkt lån. Rent etymologiskt betyder folie 'brist på vanligt förstånd', 'icke överensstämmande med sunt förnuft'. ... Som en särskild betydelseutveckling anses de lusthus eller 'maisons de plaisance' vara, som under 1700-talet fick benämningen Folies. ...Ägarna till fåfängorna i Stockholm var som vi sett genomgående förmögna och framgångsrika borgare. Man kan nog inte frånkänna översättningsordet ett uns av den kungliga svenska avundsjukan. 'Fåfäng' har inte i en enda av sina många betydelser någon positiv värdeladdning."

Från snart sagt halva staden kan vi se Fåfängans kontur, den mjukt rundade knallen med det gröna bandet av tuktade träd. Tavlor målade av vår förste store landskapsmålare, Elias Martin, visar att Fåfängan har haft i stort sett samma utseende i snart två hundra år, vilket torde vara något av ett rekord för ett obebyggt berg i Stockholm. Omkringliggande berg vid Strömmen och Saltsjön har under århundradenas lopp fått ge plats för väderkvarnar och gårdar, som sedan på 1900-talet i sin tur rivits för det expanderande bostadsbyggandet. Från dessa höjder inskränker sig flanörens utsikt numera till huset mittemot och en förfärande mängd gator och bilar.

Även om stadsbebyggelsen ännu inte lagt Fåfängans grönskande bergsskrevor under sina massiva betongmassor så har ändå området blivit ordentligt beskuret under de senaste decennierna. För det senaste angreppet på den trotsiga idyllen står inte helt oväntat våra trafikplanerare, som med Nackaleden på ett effektivt sätt skiljt Fåfängan från den övriga delen av Söder.

Trots att vi idag förknippar Fåfängan med grönska, frisk luft och storslagna utsikter, har den ett mindre fredligt förflutet. Under 1600-talet låg en av stadens bastioner på bergets topp. Sedan köpmannen Fredrich Lundin köpt tomten med den ofruktbara bergknallen på 1770-talet, lät han bygga fåfängan på hällarna just där berget viker av i en brant ner mot Saltsjön. Att platsen var vald med finess kan varje besökare konstatera - Fåfängan har Stockholms absolut bästa utsikt. Under mitten av 1800-talet byggdes en malmgård vid stranden nedanför berget.

I boken Utsikt över stan berättar Per Anders Fogelström att Fåfängan var ett "lusthus där det skulle ätas och drickas och kanske också tänkas och drömmas. Men den lundinska tiden slutade med en ekonomisk skräll, fabrikören fick fly till Norge från sina fordringsägare". Huset liksom berget köptes sedermera, vid 1800-talets mitt, av skotten James Paton. Här ute, långt från stadens larm och buller njöt han sitt otium efter, som man får förmoda, långa arbetsdagar nere vid Skeppsbron där han idkade en omfattande import- och exportverksamhet. I sin handelsflotta hade han flera stora skepp, som företrädesvis trafikerade hamnar i Afrika. I anslutning till malmgården hade man också en brädgård och ett varv. Under familjen Patons tid här uppe lär Fåfängan ha varit en blomstrande idyll. Tillsammans med grannfamiljerna och deras barn ägnade man sig åt den svenska sommarens alla nöjen.

Sedan Stockholms stad på 1930-talet köpt berget var det slut på friden. Man började sarga bergets fot med en serie sprängningar för att bereda plats för den nya Masthamnen med dess paraderande lyftkranar. På den vägen har det sedan varit. Det har sprängts och schaktats lite här och var för att bereda plats åt broar och vägar. Idag är Fåfängan en utsiktspunkt, en befriande lunga och en kaffeservering. Kaféborden står utspridda i den fyrkantiga trädgården som omgärdas av tuktade lindar och ett spjälstaket. I trädgårdens norra ände står lusthuset på randen till den branta bergssluttningen ner mot Masthamnen och Saltsjön. Lusthusets ingång vetter mot söder och trädgården som av två korslagda grusgångar indelas i fyra fyrkantiga gräsmattor med rosenrabatter.

Det grönmålade lusthuset är åttkantigt och har ett flackt, i det närmaste platt tak som kröns av ett stort klot. Utmed takets ytterkanter hänger en tandad rand av figursågad brodyr. Några av tapparna har spruckit eller slagits bort på ett sätt som ger snickarglädjen en karaktär av lätta tygfransar som fladdrar för vinden. Runt huset löper ett vitmålat staket likt en kommandobrygga med en vidunderlig utsikt över Saltsjöns glittrande vatten, Strömmen, Djurgården och inloppet genom skärgården, bortom Fjäderholmarna. Längre till höger på Henriksdalsberget ligger Ahlséns jättebygge, en smärre förort innanför en långsträckt fasad i kycklinggult.

Utsikten från Stadshustornet och Kaknästornet är imponerande på många sätt, men de har en gemensam nackdel. De är för höga för att en besökare skall kunna få en bild av Stockholm som på ett påtagligt sätt skiljer sig ifrån en vanlig stadskarta. Från Fåfängan ser man ingen stadsplan med rutigt gatunät och fyrkantiga kvarter. I det panorama en kaffesugen vandrare erbjuds nedanför bordskanten ser vi Stockholm som i ett tittskåp. Har besökaren dessutom en kikare med sig kan han få en nästan närgången inblick i stockholmarnas vardag och liv.

Börjar man från vänster med Stadsgårdens båtar och vägar snubblar snart blicken över trafikkarusellen vid Slussen för att sedan vila på de högresta fasaderna utmed Skeppsholmen. Därpå bryts symmetrin av Kastellholmens och Skeppsholmens lummiga grönska, oaser av nästan lantlig idyll i stadens hjärta. I det blånande skimret över och bortom öarna står den moderna arkitekturens blänkande byggnadsmonument, DN-huset, Hötorgsskraporna och Wennergrens Center.

Något "finger höger därom", för att använda militärens riktningsangivelser, ligger det numera demilitäriserade Galärvarvet. Men av den parken ser man inte mycket, Djurgårdsstaden, Gröna Lund och framför allt Beckholmen ligger ivägen. Under pariserhjul, torn och tinnar glimmar svetslågorna i vardagsslitet på de dockade båtarnas däck.

På Skansen mittemot kan vi se oss så som i en spegel om vi tittar på Sollidens konditoriservering. Vid Ryssvikens småbåtshamn tronar prins Eugens Waldemarsudde i branternas välordnade trädgårdsgrönska. Bakom kvarnen och Frisens park reser sig Kaknäs utropstecken och Lidingös fula höghus i oordnad kolonn vid Larsberg och Baggeby. Sedan kan blicken ledsagad av puttrande motorbåtar och buktande segel löpa ostörd utmed Djurgårdens stränder till de blänkande fjärdarna i skärgården.

Den botaniskt intresserade besökaren kan med fördel byta ut kikaren mot en lupp. En artrik flora av våra vanligaste sommarblomster frodas i de grönskande bergsskrevorna. Då dagarna åter blir längre än nätterna och de varma vårvindarna burit lärkan till Gärdet letar många vinterbleka stockholmare efter tecknet över Fåfängan. En fladdrande fana, som.ofta syns först vid påsk, anger när serveringen startat för säsongen, då man åter kan dricka kaffe under lindarna med staden för sina fötter.