- Danvikstull.

Jag hoppade av och såg mig omkring. Regnet hade övergått till nålfint duggande, som svepte in den nattliga omgivningen i en mjuk slöja och kom det sparsamma gatljuset att glimma och glittra som i en dröm. Snett till höger anade jag Danvikstullsbrons fula järnskelett. De gigantiska motvikterna tedde sig som skuggbilder av groteska jätteklumpfötter. Framför mig höjde sig en mäktig vall, som upphörde abrupt borta vid brofästet. En upplyst buss dundrade fram på vallen och fortsatte över bron. Jag förstod, att det måste vara nya utfarten. Jag såg ljus och hörde slammer nere vid foten av vägbanken och urskilde konturerna av en halvfärdig viadukt. Genom den skulle man gå, hade fru Björkman sagt. En provisorisk väg ledde dit. Jag startade.

När jag hade hunnit några meter, hejdade jag mig. Jag tyckte precis att någon hade ropat mitt namn. Jag såg mig om. Spårvagnen höll just på att vända. I närheten fanns inte en människa. Jag fortsatte. En man i blåställ kom emot mig. Han hade röd flagga i handen.

- Om ni ska genom viadukten, får ni allt sno er. Skottet går om två minuter.

Jag nickade och började halvspringa mot lamporna. I det starka strålkastarljuset borrade man och hackade. Det fräste, dånade och smattrade. Några arbetare höll på att svetsa en mönjad järnbalk. De lämnade sävligt sina arbeten just när jag kom. En halv minut senare hade jag passerat viadukten och befann mig vid foten av Fåfängan.

Vägen hade nu smalnat av och steg i en ojämn kurva brant mot höjden. Vinden friskade i, och jag måste trycka ner hatten för att den inte skulle blåsa av. De fåtaliga lyktorna svängde melankoliskt fram och tillbaka och kastade ett flackt, oroligt ljus över vägen och de kringstående buskarna. Det prasslade och ven. När fru Björkman hade nämnt, att Paul bodde på Fåfängan, trodde jag först, att jag hörde fel. Att Fåfängan var bebott var överhuvud en nyhet för mig. Från sjösidan kunde man inte upptäcka några andra byggnader än den gula paviljongen. Och det var synd att påstå att det stora bergmassivet verkade mindre vilt och ödsligt, när man kom det närmare inpå livet. Det var egentligen rätt löjligt att tänka sig, att denna karga ödemark inte låg mer än halvannan kilometer från Stortorget.

Vägen började bli alltmer oländig. Kantiga stenar tittade fram ur gruset. Förr i världen hade det legat befästningar här uppe. Det hade jag läst någonstans. Helt säkert var detta den gamla kanonvägen. Lamporna gav tappt. Den sista lyktan viftade ett vemodigt farväl, och jag strävade vidare i mörkret. En strålande fasad reste sig på håll bakom några nakna trädstammar. Det var Saltsjöqvarns fasadbelysta komplex. I nästa stund blev det märkbart ljusare. Det glimmade och blinkade runt hela norra horisonten. Det var stadens ljus. I regndiset flöt de otaliga ljuspunkterna ihop till ett långt glittrande band.

Vägen delade sig. Jag tog av på den högra och lät den gamla kanonvägen klättra ensam vidare upp mot krönet. Nu bar det neråt, mot sjösidan. Höga träd reste sig och skymde utsikten över staden. Jag nalkades en dunge. Det blev mörkare. Vägen svängde åt vänster, och efter en stund upptäckte jag, att jag gick längs ett staket. Ett stycke längre fram lyste två vita grindstolpar. Här måste det vara, tänkte jag. Jag tände en tändsticka och såg efter om det fanns någon namnskylt på grindstolparna. Men det fanns det inte. Även grindar saknades. Jag stirrade in genom det svarta grindhålet. Silhuetten av en villa avtecknade sig mot den ljusa stadshimlen. Det lyste i ett fönster i övre våningen, för övrigt låg huset i mörker. Jag gick in på tomten.

Till vänster om grusgången låg något, som såg ut att vara stora ljusa stenblock. Jag tippade att det var ett slags klippträdgård. På krönet skymtade jag tre enar. De var otäckt mänskliga till skepnaden. Löjligt för resten att ha enar i en klippträdgård. Jag har aldrig tyckt om enar. I min barndom skrämde en enbuske så när livet ur mig en mörk höstkväll. Illa till mods fortsatte jag fram till villan.

Det var ett gammalt hederligt kråkslott. Jag urskilde suddigt krusiduller och fantasifulla utsmyckningar från slutet av förra seklet. Runtom huset utbredde sig en gräsmatta med några kala fruktträd. I bakgrunden löpte en mur. En stor öppen veranda utgjorde entrén. Jag klev uppför några gistna trappsteg och gick fram till dörren. Jag lyste med en tändsticka, rynkade pannan. Vad menades med detta? På de båda dörrskyltarna stod "Motell" och "Ström". Men inte "Groth".

Jag stod stilla och lyssnade. Från övre våningen kom svaga toner av en wienervals. Förmodligen radio. Annars var allting tyst i villan. Nej, jag måtte trots allt ha kommit galet. Det här huset verkade inte berett att ta emot gäster. Men var i alla helgons namn låg då Pauls villa? Jag tänkte just ringa på för att fråga, då en klocka slog halv tio någonstans inne i huset. Ett sprött sorgset slag. Och som ett eko började ögonblicket därpå alla huvudstadens kyrkklockor att slå. Tonvågorna kom rullande uppför berget, från när och fjärran, och blev till mörka klanger i moll. Det lät som begravningsklockor, och av någon outgrundlig orsak fick jag för mig att klockklangen var särskilt adresserad hit upp. Jag greps av en löjlig panikkänsla och skyndade ner på grusgången.

Inte förrän jag var halvvägs till grindöppningen, stannade jag och svor en ramsa över mig själv. Resultatet av upptuktelsen blev att jag vände om för att gå tillbaka till det dystra huset. Men jag kom aldrig dit. Jag hann överhuvudtaget aldrig återträda färden. När jag vände mig om, hade min blick råkat fastna på krönet av den lilla klippträdgården. Den mittersta enbusken hade försvunnit.

Skeptikern inom mig sade lugnande: Du såg fel alldeles nyss. Det var bara två enbuskar. Det är lätt att ta miste i mörkret. Sunda förnuftet genmälde: Det är inte mörkare nu än förut. Och du såg faktiskt tre enar. Skeptikern försökte med en annan version: Du tar fel på sida. Det var på andra sidan grusgången som du såg de tre enbuskarna. Sunda förnuftet uppmanade roat: Se efter.

Jag såg efter. På motsatta sidan av grusgången fanns inte en enda enbuske. Inte ens en klippträdgård. Där reste sig i stället en liten kulle. På krönet låg någonting som såg ut att vara en berså. Min blick återvände till klippträdgården. Enarna var fortfarande två. Jag lyssnade. Men utom vinden fanns inget att höra. Jag kvävde en pyrande olustkänsla, lämnade grusgången och gick fram till de stora stenblocken. Mycket riktigt. Det var en liten klippträdgård. Med några få steg hade jag bestigit den.

Jag beräknade på ett ungefär var den mittersta enen hade stått, tände en sticka och böjde mig ner. Den blöta myllan var uppkrafsad kring en liten grop, och jag kunde urskilja flera fotspår runtomkring. Efter vad jag kunde se härrörde avtrycken från en manlig sko.

Stickan slocknade, jag repade eld på en ny. Två av fotspåren framträdde mycket tydligt. De var avsevärt djupare än de andra och pekade ner mot grusgången. Det rådde inga tvivel. Här uppe hade en man stått stilla minst någon minut, vänd mot grusgången. När han hade stått där var omöjligt att avgöra med ledning av spåren, men jag kunde svära på att det blott var för några minuter sedan. Härigenom fick ju gåtan med den försvunna enbusken sin naturliga förklaring. Det hade varken varit en enbuske eller ett cypressträd utan en människa, som jag hade sett - en man som hade stått stilla i mörkret och med all säkerhet uppmärksamt följt mig med blicken.

Jag medger gärna att jag kände mig rätt illa till mods. Men nyfikenheten var starkare än min olust. Jag gick fram till den ena enbusken. Till min förvåning fann jag att det inte var någon en. Det var någon annan sorts buske. De tunna, platta bladen växte tätt och hopgyttrat på spretiga kvistar, barken föreföll ljusare än enens. Sannolikt var det ett cypressträd av något slag. Jag hade sett liknande vid Rosendal på Djurgården.

Jag återvände till den plats, där främlingen som lekte cypress hade stått. Jag undrade vilken väg han kunde ha tagit. Tätt bakom sänkte sig klippartiet brant ner mot den låglänta marken. Förmodligen hade han smitit ner här. Nå ja, vilken väg han än hade tagit, förklarade det inte varför han hade stått som ett beläte i mörkret. Jag skulle just vända för att gå, då jag såg ett fönster lysa på avstånd genom en glänta mellan träden. Det hade säkert lyst hela tiden utan att jag hade lagt märke till det. Kunde det vara från det gamla kråkslottet? Nej, det hade jag snett bakom mig. Det måste alltså vara från ett annat hus. Från Pauls hus förstås. Så dum jag hade varit.

Jag hoppade ner på grusgången och skyndade bort mot grindhålet. När jag befann mig utanför tomten, drog jag en lättnadens suck. Som väntat fanns det en fortsättning på den smala vägen utanför staketet. Jag följde den och kom inom kort till en ny grind. Och här var det Paul bodde. Under ett anslag på vilket stod "PRIVAT OMRÅDE" läste jag namnet "Groth" på en liten rostig metallskylt. Hon hade väl kunnat säga, fru Björkman, att det var den andra villan, så hade jag sluppit irra omkring på det här sättet. Den murkna grinden svängde gnisslande upp, och jag kom in under ett valv av något som jag gissade var blommande lönn. Jag var nära att kollidera med en påle med ett fågelbord som stod vid vägkanten. Vägen kurvade sig vidare förbi en damm med nattsvart vatten. Luften var fylld av häggdoft, och jag urskilde svagt de vita blommorna inne i dunklet. En av Karlfeldts strofer rann mig i minnet:

När häggen står i blomma
är flickors längtanstid,
de argaste blir fromma,
den stramaste är blid.
Och tänk att på det hela år
den enda tid det är
som kvinnokönet röjer spår
av ömmare begär.

Mitt enda ömma begär för stunden var att komma under tak, då jag blivit rätt fuktig av det evinnerliga duggregnandet. Jag skyndade därför vidare och kom ut på en stor gräsplan. Där stod en del knotiga fruktträd och längre bort avtecknade sig en mur mot den ljusa storstadshimlen. Vägen kantades av buskar och ledde rakt fram mot villan. Det lyste ur flera fönster, och det hördes pianospel och sång.

Det var ett underligt hus. Så här i mörkret verkade det vanskapt och oformligt. Det var byggt i vinkel, taket var högt och spetsigt och i alla hörn och kanter anade man sig till utbyggnader och prång.

När jag inte kunde finna någon ringklocka, knackade jag på. Ingen kom och öppnade. Jag knackade på nytt. Samma resultat. Tydligen var det ingen som hörde mig. Sången och musiken förtog ljudet av knackningen. Jag kände på dörren, och när jag fann den olåst, öppnade jag och gick in.

Lampan brann i tamburen, som var rätt rymlig. I bortre änden bar en smal trätrappa upp till övre våningen. De ljusa tapeterna var solkiga, taket vanpryddes av ett par stora gulaktiga fläckar, och dörrspeglarna var avskavda och fula. Rummet var verkligen i behov av reparation.

Jag tog av mig de våta ytterkläderna och hängde upp dem på rockhyllan. Tonerna av en Sigge Wulf-melodi trängde ut i tamburen. Det var den gamla champagnevisan. En vacker altröst sjöng. När jag stod framme vid spegeln och kammade mig, kom refrängen och flera mansröster stämde in.

"Att vara med om slik kampanj,
det är förtju ... sande.
Och får man så ett glas champagne,
blir allt beru. . u. . sande. .."

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag slog mig till ro vid teet. Ett nymornat Stockholm rullade upp sig på andra sidan verandaräcket. Det var så där overkligt nära och avlägset på en gång. Åt vänster smälte Gamla Stans smala medeltidshus ihop till ett enda gytter, fönsterrutorna blänkte i morgonsolen och ovanför finnbåtarna utmed Skeppsbron låg en grålila rökslöja och flöt i luften. Nerför slusskarusellen drog en kryllande ström av fordon och cyklister som försvann bakom tullens gråa längor.

Från detta håll hade jag aldrig förut sett den svenska huvudstaden. Det var som att upptäcka ett nytt Stockholm. Full av förundran lät jag blicken vandra åt höger. Förbi gråa husmassor och glimmande kyrktorn. Ner till den lilla leksaksborgen på Kastellholmen, varifrån tonade en morgonpigg kornett, upp till gasklockan borta vid Värtan, som likt en gigantisk karamellburk dominerade norra horisonten. Och så vidare mot öster. Förbi Gröna Lunds virrvarr av torn och fasader, förbi bryggor med guppande segelbåtar, pråmar, avriggade skolskepp, och så ut på det spädgröna Djurgården, som sträckte sig så långt ögat kunde se. Det var storstad, lantlig idyll, sol och vatten.

En morsk bogserbåt kom forsande. De blanka svallvågorna slog upp mot den mönjade sidan av ett stort tankfartyg, som låg mitt i Strömmen och inväntade freden. Djupt nedanför verandan gick några arbetare omkring och strosade på den halvfärdiga kajen. Ett stycke längre bort låg stenhögen, där Paul knappt tio timmar tidigare hade dött en bråd död. Det hela föreföll nu som en ond dröm.

Från min plats på verandan verkade det som om bergväggen störtade ner alldeles vid husets fot. Men så var inte fallet. När jag böjde mig ut över räcket, fann jag att det var drygt tre meter från utsidan av huset fram till stupet och att muren här var särskilt hög och kraftig. På den gräsbetäckta remsan mellan huset och muren löpte en smal grusgång som försvann bortom husknuten. Jag förstod att den ledde till köksingången. I nästa ögonblick erinrade jag mig att jag själv hade gått den vägen. Det var när vi klättrade ner till kajen för att se vad som hade blivit av Paul.