Innan Danvikskanalen sprängdes fram i samband med skapandet av Hammarbyleden fanns en mindre landsvägsbro, som ledde över den tidigare nämnda rännilen. På 1890-talet byggdes en viadukt för Saltsjöbanan.De nuvarande broarna, som bägge kallas Danviksbro, byggdes, den första under åren 1918-22, den andra 1953-56;broarna ombyggdes 1976-77.

"Kyrckian medh Sijukstugur på Sidorne" upplyser den förklarande texten, nödvändigt nog, eftersom det inte framgår av teckningen. De sjuka har haft sina sängar i två breda sidoskepp - avskärmade, men ändå i direkt förbindelse med kyrkorummet. Sådan var också den traditionella planlösningen för detta slag av byggnader, och traditionen bjöd vidare att männen disponerade den södra sjukstugan och kvinnorna den norra.

Denna byggnad, hjälpligt underhållen, är idag det enda som återstår av Danvikens hospital, men så sent som 1915 var hospitalsmiljön komplett och det var ganska lätt att avläsa hur bebyggelsen kontinuerligt utvecklats ur den vi känner från 1646 års karta.

Vid Danviken hade redan 1788 ett särskilt dårhus tagits i bruk, ett f d saltmagasin, som byggts omför sitt nya ändamål. Under de tjugofem första åren måste det fungera också som kurhus, men från1813 var dårarna ensamma kvar. Sju år senare redogjorde läkaren C E von Weigel, ledamot av direktionen, för verksamheten vid det nyordnade dårhuset.

Förut - menade Weigel - var Danvikens dårhus bara 'en förvaringsanstalt för vansinnige', men nu hade det blivit en 'fullkomligt inrättad Cur-anstalt för desamma'. Här använde han den gamla beteckningen vansinniga, men på andra ställen i texten talade han om sinnessjuka, och frågan är om han inte var den förste i Sverige att begagna det ordet. Karaktäristiskt är i varje fall att sjukdomsbegreppet och det polemiskt begagnade motsatsparet förvaring - kur (dvs behandling) uppträder samtidigt. Ty det ärsjukdomsbegreppet som får Weigel att anse den gamla funktionen som förvaringsanstalt helt otillräcklig. Men konsekvent i sitt språkbruk är han inte. Fast han inte talar om dårar får institutionen fortfarande heta dårhus.

Där fanns år 1820, fördelade på 41 rum, 86 sinnessjuka. De väcktes varje morgon klockan sex av vaktmästaren och drängarna, och före klockan nio varje förmiddag fick var och en -åtminstone enligt Weigels beskrivning - besök av institutionens läkare. De svåraste fallen fick sedan stanna på sitt rum eller kanske rättare i sin cell. De mera lättskötta samlades i matsalarna, som även tjänade som dagrum. De arbetsföra slutligen samlades i särskilda rum för att syssla med drevplockning och ullredning, när de inte deltog i de vanliga hushållsrutinerna, bar ved och vatten, tvättade och skurade. Måltider med gemensam bordsbön och korta promenader på de trånga gårdarna fyllde ut dagsprogrammet. Vid kvällsmåltiden skulle läkaren på nytt vara med och särskilt besöka dem som varit inlåsta under dagen. Klockan tio var dagen slut.

Med noggrann uppsikt, med straff och uppmuntran skulle dårhushjonen hållas till ordning.Helst skulle de också hållas i arbete, och så långt det gick skulle de inbördes vaka övervarandra. De bättre skulle se efter sina sämre kamrater, dela rum med dem, påverka dem med sitt exempel, med förmaningar och tålamod. Därmed gjorde de inte bara en arbetsinsats som kompenserade bristen på personal. Det givna förtroendet och omtanken om en annan människa skulle dessutom ha en hälsosam inverkan på dem själva - en terapeutisk idé utan fortsättning senare under århundradet.

Weigel tycks ha större tilltro till denna moraliska och pedagogiska terapi än till bad och kräkmedel, för att inte tala om svängmaskinen, som han finner användbar endast somstraffredskap. De eljest förekommande tvångsmedlen var minskade matportioner, tvångströja och inlåsning med eller utan försatta fönsterluckor, men inte kedjor eller prygel.

Danvikens dårhus sådant det beskrives av Weigel hade enligt samtida begrepp redan blivit ett sjukhus. Det var en läkare som hade huvudansvaret. Målsättningen var för första gången kuranstalt och icke förvaringsanstalt, samma målsättning som sinnessjukvården så ofta sedan dess haft svårt att leva upp till.

Det f d dårhuset vid Danviken, ursprungligen saltmagasin, nu bostadshus. Västfasaden sedd från landsidan ner mot Saltsjön.

Skiss från väster

Se på stan i Stockholm

Minnen från Danviks prästgård

Staffan Tjerneld: Stockholmsliv

Anstalten, som alltså inte var något dårhus utan ett kombinerat fattighus, sjukhus och dårhus, växte snabbt, eftersom det var stadens enda inrättning av detta slag. Genom donationer fick den flera hemman, bland andra Hammarby, Järla, Sickla och Skuru och blev en egen församling med kyrka och präst. För att själasörjaren skulle kunna existera med denna både i anden och vad ägodelarna beträffar fattiga hjord fick han under Gustav III:s tid inkomsten av kvarnkrogen, en näring som dock fick känna på svår konkurrens från krogen Tappen på Sicklahalvön. Danviksprästens egna församlingsbor, alltså hospitalets hjon, drog sig inte för att gå till Tappen och byta bort sina matportioner mot brännvin.

Entrén till Danvikens hospital från söder. 1909. Magasinet t v, byggt på Johan III:s tid, har först varit myntverkstad, sedan magasin. Äldsta huset vid Danviken.
Klicka på porten för närbild!

På 1840-talet hade Danviken både sin dystraste och vackraste period; vacker för att grönskan kring den gamla änkehusbyggnaden med sitt brutna tak, kamrerarebostaden och de olika paviljongerna blivit intagande, över parkens vida trädkronor och popplar stack kyrktornet upp som ett sjömärke för fartygen i segelleden. Men dystert var det för att anstalten då hyste 330 patienter tillhörande alla slags vårdbehovskategorier. Det var en stor lättnad då 1861 de sinnessjuka flyttades över till det nya Konradsberg och Danviken kunde bli ett hem för gamla. Så sakta började nu också den gamla karaktären på platsen att utplånas. Danviken var inte längre ett Skamsund mitt för Djurgårdens Fagervik och då 1915 det kolossala nybygget på bergen vid Finnboda togs i bruk, hade definitivt den hemska klangen i namnet Danviken försvunnit.