Södermalm i tid och rum. Stockholm

ebeneserrubrik.jpg



ebeneserkyrkan2shadowx.gif


Ebeneserkyrkan idag: Söderhöjdskyrkan

Mera om Ebeneserkyrkans historia
Ur Arne Munthe, Västra Södermalm, 1965

Baptistkyrkan på Västra Södermalm - Ebeneserkyrkan vid Brännkyrkagatan - kom till efter en allvarlig kris inom moderförsamlingen i Katarina. Den bottnade till stor del i en generationsmotsättning. Sedan 1878 Salemkapellet byggts







    Ebeneserförsamlingen, Stockholms tredje baptistförsamling grundades den 19 augusti 1883. »Fattigprästen på Söder«, John Hedberg, hade kallats till pastor för den nya församlingen.

    Vid församlingens årsmöte nyårsdagen 1884 överlämnades från »ett sjukt, på fattighuset boende fruntimmer« en gåva av en krona för ett kapell. En mötesdeltagare blev så rörd, att han gav ytterligare fem kronor, och med en summa av sex kronor startade församlingens byggnadskassa.

    I början av januari 1884 inköptes tomten i hörnet av Brännkyrkagatan (dåvarande Besvärsgatan) och Blecktornsgränd. Kostnaden för tomt och kyrka bars huvudsakligen av byggmästaren Fredlund och bokförläggaren Per Palmqvist. Arkitekt var A. G. Forsberg.

    Ebeneserkyrkan invigdes den 19 december 1886. Långsidan mot Brännkyrkagatan liksom den mot gården har fönster i två plan. Under Brännkyrkagatans nivå och med fönster mot gården ligger församlingsvåningen. Gaveln mot Blecktornsgränd upptas av ett fönsterparti med ett större mittfönster och två smala sidofönster samt därovan ett stort rosettfönster. Entrén till kyrkan finns från gavelns båda hörn.

    Efter det att planerna för Östra Mariaberget ändrades i slutet av 1960-talet innebärande att bebyggelsen skulle bevaras genomfördes en genomgripande renovering och ombyggnad av den slitna kyrkobyggnaden. Den moderniserades och blev bl.a. handikappvänlig. Ägare är Baptistförsamlingen Ebeneser i Stockholm.

    (Ur Arne Eriksson, Kulturhus på Söder och Djurgården, 1998)

färdigt och Södra baptistförsamlingen organiserats, började en viss kritik höra av sig mot Anders Wiberg, den gamle baptistledaren, som tydligen icke längre var i sin fulla kraft. Bland de yngre och mera aktiva inom samfundsledningen och Stockholms missionsförening ansågs hans förkunnelse icke vara tillräckligt väckande, och man såg här en orsak till att missionsarbetet gick trögt framåt. Efter vacklande fram och tillbaka accepterade Wiberg, att en hjälppräst ställdes vid hans sida och att till denna post kallades den, som han helst velat undvika, nämligen John Hedberg. På Wibergs eget förslag uppdrogs sedan åt Hedberg att leda församlingsmötena, varigenom han i realiteten blev församlingens ledare.

John Hedberg, längre fram känd över hela landet som »fattigprästen på Söder» kom från ett enkelt, religiöst färgat hem i Askersundstrakten och var vid denna tid 25 år gammal. Som sjuttonåring hade han vunnits för baptismen och redan året därpå börjat sin bana som kolportör i dess tjänst. Han hade sedan gått igenom Betelseminariet och var, då han kallades till Stockholm, baptistisk hjälppräst i Göteborg. Som barn hade han sett hungertågen över Tiveden nödåret 1868 och under sin första stockholmstid fått djupa inblickar i den bottenlösa misären bland arbetarebefolkningen under bostadskatastrofens tid på 70-talet. En spontan pliktkänsla att hjälpa fattiga och nödställda, särskilt barn, var redan ett utpräglat drag i hans karaktär. Som predikant var han känd som en god talare i den drastiskt folkliga genren. Men redan hade också visat sig tecken på de negativa drag, som blir markanta hos den äldre Hedberg - härsklystnaden, misstänksamheten, den hätskt aggressiva inställningen till motståndare - vilket kan förklara Wibergs tveksamhet inför hans kandidatur. Under den första tiden i Södra baptistförsamlingens tjänst var han dessutom ur jämvikt genom hustruns död och ekonomiska bekymmer.

Det finns ingen anledning att här närmare gå in på den konflikt, som efter några år ledde till en utbrytning ur Södra baptistförsamlingen och organiserandet av en ny söderförsamling med Hedberg som ledare. Senare har Hedberg själv kommenterat händelsen med sin vanliga starka självkänsla: »Det var allvarsamma och egendomliga förhållanden, som förorsakade denna församlings framträdande. Hela svenska baptistsamfundet kände den storm, ur vilken hon på Herrens bud sprang fram.» Förloppet blev i korthet, att 48 medlemmar av Södra baptistförsamlingen, till vilka sedan ytterligare 39 anslöt sig, sommaren 1883 begärde flyttningsbetyg och meddelade sin avsikt att eventuellt organisera en egen församling. De utflyttade bildade först en förening med C. O. Grönqvist som ordförande - han hade en speceribod i hörnet av Krukmakargatan och Torkel Knutssonsgatan - och höll under den första tiden till i det s.k. dalhärbärget vid Hornsgatan; på söndagarna deltog man i baptistmötena på Barnängens bomullsspinneri.

Sambandet mellan denna utbrytningsaktion och Hedbergs avsked från moderförsamlingen är icke alldeles klart. Får man lita till församlingshistoriken - vilket torde vara riktigt - har han själv sagt upp sin tjänst redan den 26 februari, medan han enligt egen uppgift mottagit ett budskap om sitt entledigande under en vistelse i Dalsland den följande sommaren.

Med det växande medlemsantalet blev frågan om ett eget kyrkbygge snart aktuell - grundplåten till insamlingen skall ha varit en krona, som för detta ändamål skänktes av en kvinna på fattighuset . Den tomt, som sedan valdes i hörnet av Besvärsgatan (Brännkyrkagatan) och Blecktornsgränd., var centralt belägen men knappast idealisk, då byggnaden kom att ligga väl nära gatulinjen - myndigheterna skall också gjort vissa svårigheter med byggnadstillståndet. Det ekonomiska ansvaret för bygget fick till stor del bäras av bokförläggaren Gustav Palmqvist, en son till Per Palmqvist. Grundstenen lades den 26 september 1885, och den 19 december året därpå hölls den första allmänna gudstjänsten, då över tusen personer skall ha deltagit.

Den nybildade föreningen sökte också först efter en annan predikant, innan budet gick till Hedberg att »komma hem och tjäna». Han torde ha accepterat så mycket hellre, som föreningen samtidigt fått hyra en egen samlingslokal, Hornstullsgatan 29. Under Hedbergs ledning ombildades föreningen till församling vid ett möte i Liljeholmens missionshus den 19 augusti 1883, då 76 av de 87 frondörerna var närvarande. Efter ett ord i Samuelsboken antogs

ebeneserkyrkan3.jpg

(Första Samuelsboken 7 Kap, vers 12: Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haeser [hjälpstenen] i det han sade: "Altt härintill har Herren hjälpt oss.")

som namn på församlingen Ebeneser med valspråket »Allt här intill har Herren hulpit oss». Ebeneserkyrkan, som nu [1965] är dömd att snart försvinna ur gatubilden, vänder sin fasad i tidstypisk krokanstil mot Blecktornsgränd. I början av 90-talet kunde den bäst nås av en besökare från innerstaden genom Mariahissen eller ångspårvagnen. Byggnaden rymmer två salar, den nedre och mindre avsedd för veckogudstjänsterna. Den övre, själva kyrkan, omges på tre sidor av läktare; absiden i fonden är dekorerad av baptistmålaren Bernt Sörensen. I överensstämmelse med det baptistiska gudstjänstlivet ingår i inredningen en dopgrav och ett bordsliknande altare för nattvardsfirandet eller brödbrytningen. Också i Ebeneserförsamlingens historia har söndagsskolan från början spelat en stor roll, och verksamheten i övrigt har liksom metodistförsamlingens varit förgrenad på ett rikt föreningsliv.

baptistdop.gif
Baptistdop i Ebeneserförsamlingen på pastor Johan Hedbergs tid.

Fattigprästen på Söder

Hedbergs tjugotvååriga verksamhet som Ebeneserförsamlingens föreståndare slutade - som den börjat - med en pinsam schism: efter en bitter konflikt med sin förut närmaste medarbetare följde han diakonernas förslag att självmant frånsäga sig befattningen. Sedan blev han helt »fattigprästen på Söder». Den

Efter det första decenniet räknade Ebeneserförsamlingen 357 medlemmar, mest arbetare och folk ur den lägre medelklassen. Det är av ett visst intresse att se, hur Hedberg i sin tioårsberättelse förklarar den relativt blygsamma framgången. Som första orsak ställer han - typiskt nog - »de hårda, omilda omdömen och besynnerliga historier, som tid efter annan utsläppts att cirkulera ibland allmänheten angående församlingen och föreståndaren, vilka historier oförståndet, elakheten och partinitet fött». Vidare pekar han på den socialistiska fritänkarrörelsen under de senaste åren, »som synbart hämmat Guds rikes tillväxt», konkurrensen från nya extravaganta och reklambetonade religiösa rörelser - sannolikt åsyftas frälsningsarmén - vissa nya teorier om barndopet, som inpräntas bland det troende folket, och till sist »statskyrkolivets uppflammande».

Från sekelskiftet, då en medhjälpare anställdes till Hedberg och han själv började släppa ifrån sig ledningen, växte församlingen påtagligt, så att den vid tjugofemårsjubiléet 1908 kunde räkna 575 medlemmar. För närvarande är medlemsantalet något över 300, icke endast söderbor.

sociala hjälpverksamhet, som blivit hans dominerande livsintresse redan under pastorstiden i Södra baptistförsamlingen - tillsammans med Ida de Flon hade han då också fått förtroendet att disponera brännvinskungen L. O. Smiths bekanta 30.000-kronorsdonation till drinkares barn - hade så småningom tagit överhand över den religiösa uppgiften. I allt större skaror vände sig nödställda till honom - för att få kläder eller ett mål mat eller för att han skulle skaffa dem arbete. Och han sökte hjälpa spontant efter sina resurser utan att så mycket undersöka behovet och fråga efter bakgrunden. Fattigprästen blev en institution, som alla kände till, och han blev populär bland allmänheten. Han fick hängivna vänner och slog själv skickligt och uppfinningsrikt på reklamtrumman, med resultat att bidrag strömmade in både i pengar och in natura.

När verksamheten blivit så omfattande, att Hedbergs eget hem icke längre rimligen kunde fylla uppgiften att dessutom vara expedition, barnhem och härbärge åt nödställda, fick han hösten 1903 en lokal i Bastugatan 28, ett gammalt hus med låga rum och obekväma trappor; det står ännu kvar, fast väl bara för en kort tid. Ett reportage i Stockholms Dagblad 1909 ger en inblick i hur det gick till på denna originella fattigvårdsexpedition:

»Pastor Hedberg sitter i sitt lilla blåtapetserade mottagningsrum likt en fältherre i sitt tält under brinnande batalj. En 'adjutant' bevakar ingången och släpper in de hjälpsökande en och en i sänder. En annan sitter vid ett bord och skriver upp deras namn, under det en tredje och en fjärde stå till hakan i säckar och lådor, sysselsatta med att fylla den ena glupska kassen efter den andra med födoämnen . . . Genom den lilla dörren ut till förstugan går en jämn ström av karlar med potatissäckar och brödlådor, damer som lämna avgifter eller bidrag, brevbärare och stadsbud med lådor och paket, som, sedan de öppnats, visa sig innehålla allt möjligt, från kaffegrädde till galoscher. Det ligger kamp i luften, det är som rustade man sig till en belägring, och så är ju också förhållandet, ty nöden belägrar dörren. Men nöden är tyst; fastän en stor skara män och kvinnor stå pustande ute i väntrummets tjocka luft, höres nästan icke ett ljud därifrån.»

Med de resurser, som Hedbergs hjälpverksamhet så småningom fick att röra sig med, undgick den icke att dras in i den offentliga kritikens rampljus. Från 1900, samtidigt som Hedberg öppnade sitt första barnhem, började den stora striden kring fattigprästen och hans verksamhet, som sedan pågick med oförminskad häftighet ända till Hedbergs död. För den tillspetsat polemiska tonen i meningsutbytet bär Hedberg själv en stor del av ansvaret genom den hätskt aggressiva attityd, han alltid visade, då hans verk blev kritiserat. I sina inlägg i pressen och de försvarsbroschyrer han gav ut, spelade han alltid den förolämpade martyrens roll och slog ofta blint och obehärskat mot sina motståndare. Kyrkoledningen i Maria kom från början i skottlinjen. Hedberg och kyrkoherde Eklund hade tidigare samarbetat i Föreningen för välgörenhetens ordnande, och egentligen var de två icke så olika varandra. Men i praktiken var Hedbergs mera spontant okritiska hjälpverksamhet raka motsatsen till den form av välgörenhet, som F.V.0., och även prästerskapet i församlingarna, ansåg vara sund och riktig.

Under rubriken Från de eländas värld. Ett nödrop lät Hedberg i början av december 1900 i Svenska Morgonbladet trycka av ett brev från en hustru, som klagade över att hon förgäves vänt sig till fattigvård, polis och kyrkoherde utan att få hjälp. Kyrkoherde Eklund kände sig utpekad och satte sig i förbindelse med Hedberg, som upplyste om att familjen tillhörde Adolf Fredriks församling. Sedan Eklund underrättat kyrkoherden där, E. D. Heüman, utbröt en våldsam tidningspolemik, som klart belyser den principiella skillnaden mellan Hedbergs hjälpverksamhet och den offentliga fattigvården. Typisk är följande replikväxling i tidningen Vårt Land:

»Till sist vill jag säga», deklarerade Hedberg, »att jag vid mitt arbete bland de fattiga icke anser mig böra låta mig ledas av någon annan princip än hans, som låter sin sol uppgå över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga». Heüman replikerade: »Den, som hr Hedberg till slut säger sig vilja likna, låter visserligen både regn och sol komma alla till godo, men Han har aldrig utdelat pengar åt lättja och slarv.» Då Hedberg senare rekapitulerade striden i en särskild broschyr, Hvad ondt har jag gjort?, anser han sig vara alldeles klar på situationen: »Som man ser, var redan nu offentlig strid mot mig planerad och två av Stockholms kyrkoherdar hjälptes åt i den ädla kampen.»

En annan stridsfråga, där också stadens folkskoleinspektör blev engagerad, gällde avgångsbetygen och mantalsskrivningen för de skaror av barn, som Hedberg tog hand om för att skicka ut på landet. Skolmyndigheterna ville ha garantier för, att barnens fortsatta skolgång icke blev försummad, och Hedberg bestred energiskt, att här förelåg några risker. Mot sin hemförsamlings pastorsexpedition hade han särskilda anklagelser: »Maria församlings pastorsexpedition är den enda i Stockholm, där man mig veterligt till ovärdiga fäder och mödrar utlämnat adresser, dit barn sänts för att skyddas undan lastbara föräldrars hem och inflytande. Det är också den enda pastorsexpedition, där man upplyst folk om, att till mig lämnade skriftliga målsmansfullmakter för barnen voro utan betydelse, och att de därför kunde när som helst saklöst hämta barnen åter.»

I kyrkoherden i Maria såg Hedberg med tiden, ledd av sin utpräglade misstänksamhet, en av sina argaste motståndare och den, som från början satt i gång angreppen mot honom. Vid flera tillfällen deklarerade Eklund offentligt sin uppfattning, bl.a. i en artikel i Aftonbladet, Hur bör den enskilda välgörenheten lämpligen ordnas och utöfvas, och i en intervju för Dagens Nyheter, som fick titeln Fattigvårdsmyndigheterna på Söder äro missnöjda med fattigprästen. Eklund ansåg, att den Hedbergska hjälpverksamheten var okritisk, oordnad och planlös och framför allt icke underkastad någon ordentlig kontroll. Han anklagade Hedberg för bristande samarbetsvilja; sade också rent ut, att han ansåg hela verksamheten obehövlig, då alla nödlidande kunde få hjälp av fattigvården.

Hedberg slog tillbaka - icke sällan under bältet: Eklund hade aldrig nedlåtit sig till att besöka hans expedition utan litat till skvallervägen - »Tänk om jag skulle samla ihop alla historier, som äro i svang om Hr Kyrkoherden och bedöma Hr Kyrkoherdens verksamhet efter dem, vore ett sådant tillvägagångssätt värdigt?» Hur kunde kyrkoherden och ledamoten av fattigvårdsnämnden K. A. Eklund som ordförande i Philipsenska skolinrättningens styrelse stå till svars med att ett »krogpalats» inrymdes i en egendom, som av fromma stiftare är skänkt till fattiga barns uppfostran och vård?

Den fas av striden kring »fattigprästen på Söder» - en smått legendarisk gestalt i Maria församlings historia - som här relaterats, har mest blottat verksamhetens brister och ledarens uppenbara mänskliga svagheter. Om honom själv har hans senaste levnadstecknare träffande sagt, att han icke var något helgon och icke heller en stor syndare men för den skull icke en vanlig människa. Hans känsla för de urspårade, fattiga och nödställda, särskilt barnen, var djup och äkta, och vad han ensam åstadkom med sin väldiga energi och initiativkraft ett stort barmhärtighetsverk i kristen anda. I mycket var det en pioniärinsats och skall bedömas som en sådan. Det sprang fram under en tid, då den kommunala barnavården ännu icke var organiserad och avslöjade visserligen sina svagheter, sedan en sådan organisation kommit till stånd.