AV EN SLUMP hade jag kommit att bli boende vid Bastugatan. Det hade skett hösten 1934. Av kärlektill gatan kom jag att bli boende kvar vid den. Jag skulle så småningom få uppleva att de som var barnnär jag kom dit blev vuxna och själva fick barn, till och med barnbarn. Många flyttade, jag bodde kvar.Jag tyckte mången gång att livet gått mig förbi, utan att själv ha deltagit i det. Perioder kom och gick,avlöste varann. Under någon tid hade pojkarna snaggat hår och flickorna långa kjolar. Under en annanbar ungdomen skägg. En tid hade pojkarna långt hår, medan flickorna var kortklippta och hade kortakjolar. Jag såg på människorna och på gatan, hur jag själv åldrades.

Det hade tidigare funnits tre Bastugator i Stockholm men den på Söder blev kvar. Den började somförr vid Slussen och spändes som en båge över Mariabergets krön för att till slut hamna i ett styckestadsvildmark med vårfloder, skrotupplag, snår och kåkbebyggelse vid Skinnarviksbergets gräns.

Bastugatan var egentligen ingen särskilt gammal gata, och ursprungligen hade den väl varit engångstig längs berget. 1648 dök den först upp i handlingarna. Bastugatans bastu, det gamla badhusetsom fanns kvar till på 1940-talet, låg längst ner, nära Södermalmstorg. Det hade det största tryck påduschkranarna som fanns i Stockholm, och det var älskat av hamnsjåarna, som hade sitt kontorjämte sin stamkrog tätt bredvid. Uppför Mariabergets ättestupa förde den lilla Mariahissen, som tilloch med hade egen restaurang.

Gatans artistiska historia tycktes ha inletts med Frederique Stenquist, ett slags målarnas moder, somännu nittioårig satt och målade porslinsskålar och parfymflaskor. Det var på den tid invånarna påBastugatan höll sig med svin som gick och rotade i täpporna i branten. Här bodde den legendariskafattigprästen John Hedberg i 26:an, rakt mot det hus jag så småningom flyttade in i. Här hade en tidlegat Kaspers redaktion, där den unga Carl Larsson gått och sålt teckningar för två kronor stycket.Flera gamla stockholmsoriginal var födda vid gatan, Trasfröken och Kalle Vänster. Där såg manDjurgårdskalle med sin Emma, som spelade och sjöng på Djurgårdsslätten om somrarna. Gatsidan medde udda numren bebyggdes senare med nya hus, men de med jämna nummer fick stå kvar som kulturreservat från sjuttonhundratalet, en pittoresk kåkbebyggelse, som ofta avbildades som romantisk på konstverk och i tidningarna.

Det som om sommarn var idyll på Bastugatan blev på vintern en barsk verklighet. Det blevfruktansvärt kallt i de gamla träkåkarna, där sågspånen sipprade ut genom väggspringorna, därråttorna släpat bort fyllningen i golven, där vägglössen grasserade och där blåsten alltid ven. Detfrös i vattenhinkarna inne i köken om nätterna. Det blev frost på fjölarna i de spjäldörrade dassen pågårdarna. Bastugatshumorn slog ut i blom, när någon från den jämna nummersidan på gatan frågadei matvaruaffären om morgonen: - Det står på etiketten att pilsnern ska serveras vid rumstemperatur,men hur fan ska man veta vad rumstemperatur är, när det i de nya husen är arton grader varmt ommorgonen, men vi här på sidan har minus fyra?

Bastugatan blev tidigt öltiggarnas, fyllikarnas, socialhjonens tillhållsplats. Råttutrotare,barnavårdsnämndsinspektörer, polisen var i vissa av husen vanliga gäster. Där hade stannat demånga vildkatterna, hundarna, de röda planken, de gamla träden. Där svängde de rostiga ellermönjefärgade rökfångarna sina hattar på taken och visade vindriktning, storm och stiltje, så att mankunde ligga kvar i sängen och se vad det blåste för vind utanför.

Gatan hade sina många behag. Utsikten från husfönstren var samlad, ändå vidsträckt. Om vinternvar det Mälarns gråa is, som hopade sig och ofta bildade en gånggata rakt över Riddarfjärden tillKungsholmen. Om våren var det blått dis, segelbåtar, ibland med ljusblåa segel på Riddarfjärden ochhela regattor, motorbåtskaravaner om lördagskvällarna, fågellåt utan all ände, röda aftonhimlar bortmot Södra bergen. Man grävde i jorden, man hängde tvätt. Om sommaren blommade det i de mångasmå täpporna av tulpaner och löjtnantshjärtan, av krasse och reseda. Stadshuset kom emot en som enkronhjort på väg att vada ut i Mälarns grunda vatten. Kanonbåtar sköt salut vid doktorspromoveringar. Ibland kom en sandskuta, ibland flöt ett lik upp. Ibland kom en Götakanalbåt in påfjärdens blänke. Man skramlade med soptunnor och klosettburkar, man slog ihjäl kattungar, barnhoppade hage. Det var familjer med matsäckskorgar i gröngräset, solbadare, lektanter och sandlådor.Där växte ännu asken Yggdrasil, som inte slog ut förrän på midsommarafton, och lönnar, somgulnade först av alla träd. Där växte gräs mitt på gatan mellan kullerstenarna i backen, därtaxichaufförerna tog sig upp bara tre kvarts delar av året, om vintern var det för halt.

Men gatan var inte bara en gata med två rader hus och en stenläggning, utan också någonting som dessinvånare identifierade sig med, vars rytm de både skapade och delade, vars atmosfär de själva åstadkomoch andades in. En gata bodde också i sina hyresgästers själar. Ofta frågade mig folk man mötte: - Ochdu bor kvar vid Bastugatan? De som en gång bott där blev drömska och drog sig till minnes. Sådanthände inte så ofta, när det gällde andra gator.

Bastugatan hade också kommit att i särskilt hög grad bli artisternas gata. Efter Frederique Stenquisthade kommit många. Eugene Jansson hade bott där. I Carl G. Laurins hus bodde Hanna och GeorgPauli. Så småningom flyttade Gösta Adrian-Nilsson, Hjördis Tengbom, Einar Jolin, Sven Erixson,Waldemar Bernhard, Gösta Wiberg, Lolle Andersson, Hilding Linnqvist, Svenolov Ehrén, StigClaesson, Kjerstin Haldén och flera in. Musiker som Ture Rangström, Ulf Peder Olrog och andra boddedär tidvis. Och författarna var många. En tid hade Dan Andersson haft tillfälligt tillhåll i Tolvan, därman sedermera satte upp en televisionsantenn som många tog som en lyra. Under kriget mötte man BertBrecht i sliten, brun regnrock utanför Tjugotvåan. På Bastugatan bodde tidvis Jan Fridegård, GunnarEkelöf, Artur Lundkvist, Alma Söderhielm. Allt var på en gatsträcka av ett par tre hundra meter.Bastugatan hade blivit ett slags konstens Montmartre, ett begrepp. Då och då försvann någon för alltid,och det blev ett tomrum på gatan, där gestalterna nyss skridit fram.

Jag hade en enrummare med ett badrum och en kokvrå, och så småningom hyrde jag en liten lägenhettill i samma hus. Ekskrivbordet hade jag köpt, när jag etablerade mig som författare i början av trettitalet, för sjuttifem kronor, och inredningenvar egentligen för övrigt bara en säng, tavlor och böcker. Jag bodde i stan och skrev om landet,det var som det skulle vara. Mest umgicks jag med de glada målarna, jag hade ju själv en gångdrömt om att bli en bildskapande konstnär. Det var roligare att vara tillsammans med dem ochskulptörerna än med författarna. Målarna tjatade inte så mycket, de gav sig inte ut för att vara sådjupsinniga som författarna gjorde. De spelade och sjöng visor. Hem som Sven Erixsons, BrorHjorths, Gideon Börjes, Albin Amelins, Eric Hallströms, Nils Möllerbergs, Bertil Nyströms,Harald Lindbergs, Carl Kylbergs stod öppna även för författare. Det ordnades glada fester påBastugatan, då X:et sjöng »Mette la gueule audessous le robinet», »Vi målat har fasaderna åtgrevar och plebejer» och även »Det fanns så kalla källor". En vinternatt åkte vi kälkbackeBastugatans snöhöljda brant utför på ett par nyinköpta stålrörsstolar.
Funktionalismen hade brutit in.