|
|
Åsögatan 195
|
|
De båda husen på tomten tillkom troligen strax efter 1712 resp. strax före 1736. Byggnadskropparna förnyades helt 1959-60.
Åsögatan 195, kan följas i tomtöres- och mantalslängder
tillbaka till 1690-talet och var då nyss uppbyggd. I stadsingenjör Johan Cortmans tomtbok från sekelskiftet 1700 tillhör den timmerkarlen Anders Persson,
"är allenast en stuga", och 1711 ägs den av skeppstimmerkarlen Måns Månsson och har blott en
eldstad. Senare ägdes gården av ytterligare en timmerkarl och såldes av hans änka till en
kofferdisjöman, tillföll senare dennes änka och såldes på
|
auktion 1777. Under denna tid var gården
bostad för ägarfamiljen och 2-3 hushåll som fick sitt uppehälle på varvet eller i någon
klädesmanufaktur, samt några ensamstående textilarbeterskor och åldringar.
1770 flyttade varvstimmermannen Peter Hagman in i gården med sin familj. 1771 dog en son i
kopporna, 5½ år gammal, 1772 först hustrun och sedan han själv, båda i hetsig feber. Den 14-åriga
dottern Anna Stina fick då plats som barnflicka i Gamla Stan, blev sedan figurantska vid Operan
och småningom älskarinna åt Gustav III:s bror hertig Fredrik, varvid det folkliga namnet Anna
Stina byttes ut mot det mer välklingande Sophie. Hennes vidare öden utspelades fjärran från denna
trakt.
1777 köpte estoftfabrikören Carl Magnus Schön
Meyer gården; han använde den som bostad för en del av arbetsstyrkan i sin närbelägna fabrik, där
man framställde finare ylletyger. 1780 bodde här sålunda en tysk tygvävargesäll med hustru och son
samt sex lärgossar 11-20 år gamla.
|
1785 köps gården av en skeppstimmerman, som skiftar yrke till
tjärkullrare (han rullar tjärtunnor) och avancerar till tjärvräkare som kontrollerar tjärans kvalitet.
Under 1800-talet ägs gården av varvstimmermän fram till 1861, då den köps av en undermaskinist.
Från 1 april 1881 är Stockholms stad ägare; detta var den första egendom i kvarteret som staden
förvärvade.
1870 bebos gården av ägaren och hans familj samt två timmermansfamiljer och två
ensamstående
timmermän. Husägare inom området är främst arbetare av olika slag, somliga anställda vid varvet,
men också handlande, ensamstående kvinnor och sterbhus. En tredjedel av ägarna bor inte i sina hus,
utan är skrivna i mer välmående delar av Södermalm, i Gamla Stan, på Östermalm eller på
Djurgården.
|
|
|
|
|
När staden övertog gården, var den uppdelad i tre lägenheter, som hade årshyran 200, 180 och 130
kronor, och varje lägenhet rymde en barnfamilj och en eller flera inneboende. Normalinkomsten för
de arbetare som hyrde var 700-800 kronor per år. Med tiden sänktes hyrorna och höjdes lönerna. 1920
var hyrorna 160, 160 och 120 kronor, och dessa lägenheter bebos av en skeppstimmerman vid flottan
och hans hustru, inkomst 5 090 kronor, en körkarl med hustru och egen häst samt en inneboende tryckeriarbeterska,
inkomst 3 800 resp 1 500 kronor, och en murare med hustru, vilka har
fattigunderstöd och inkomst 2 000 kronor och en inneboende diversearbetare med årsinkomsten 3 800
kronor.
|
1902
|
1960 under renovering
|
1963 efter renovering
|
|
Inneboendesystemet, som kan vara svårt att skilja från "stockholmsäktenskap", lever kvar länge här,
men med tiden blir barnen färre och befolkningen i övrigt fåtaligare och äldre. En och annan
studerande flyttar in, och åtskilliga lägenheter förlorar sin bostadsfunktion. "Så snart ett bostadshus
blir ledigt här döms det ut som bostad och en verkstad flyttar in", heter det i en tidningsintervju 1952.
1953 bor i
Åsögatan 195 en försäljare och hans hustru, en lägenhet är hobbylokal och en är bleckslageri. 1955
finns här blott försäljaren och hans hustru samt en inneboende kock, som snart flyttar därifrån. De
sista åren bor hustrun ensam kvar.
Vidare till Åsögatan
|
|
